136 sannolikhet kan antas varit utgångspunkten för en sådan särutveckling, torde tanken mest osökt böra gå till sådana kränkningsböter, som för förgripelser å ofria tjänare gäldades till deras herrar. Även om trälens förhållande till ägaren såsom sakrättsligt var artskilt från den frie tjänarens personrättsliga förhållande till sin herre, funnos dock mellan dem faktiska analogier och sannolikt ursprungligen även rättsliga beröringspunkter, som kunde möjliggöra överförandet av till träldomen knutna institut till det fria tjänsteförhållandet. De östgötska socialt graderade böterna för dråp å brytar skulle, om de finge antagas vara Jjokkaböter, erbjuda å ena sidan en analogi till de norska lagarnas i fullrättssystemet ingående kränkningsböter till ägaren vid misshandel å förnämligare ofria tjänare {pionn och bryti) och speciellt till konungen vid förgripelser å hans årmadr, å andra sidan en naturlig anknytningspunkt för jDokkaböternas utsträckning till dråp å fria tjänstemän. Komparativt rättshistoriska skäl tala således för brytesböternas karaktär av f)okkaböter och större ålderdomlighet. Till samma resultat torde man komma genom en undersökning av själva bötesbeloppen. Det faller genast i ögonen, att brytesböterna förete hela den för bokkabötessystemet karaktäristiska sociala gradskalan från bondens tremarksbot till konungens tolvmarksbot. Vid bokkaböterna för dråp å fria tjänstemän saknas däremot systemets grundenhet, tremarksboten. Detta har i och för sig sin naturliga förklaring däri, att en vanlig bonde icke förutsattes hava fria tjänare eller i varje fall icke, om han undantagsvis höll sig med en eller annan sådan, vid deras dräpande ansågs lida en kränkning jämförlig med den som i dylikt fall tillfogades en storman eller konung i den för hans sociala ställning karakteristiska egenskapen av herre över en hird. Men vore brytesböterna ett i förhållande till böterna för dråp å fria tjänstemän sekundärt institut, där bötesbeloppen för olika sociala kategorier visserligen utgingo med samma belopp som motsvarande bokkabÖter men själva ej hade dessas karaktär utan utgjorde vad man kallat »mansböter», d.v.s. i verkligheten rena skadestånd skulle bondens tremarksbot i själva verket icke ingått som ett organiskt led i specialserien av brytesböter såsom sådan. De förhöjda skadestånden för brytar, tillhöriga personer av högre social ställning än bondens, skulle tydligen även under denna förutsättning innebära privilegieförmåner för ägarna av dessa brytar, men dessa privilegieförmåner skulle lika litet som motsvarande bokkabÖter vid dråp å fria tjänstemän innebära stegringar av en redan bonden i motsvarande fall tillkommande särskild rätt. Ett skadestånd av tre marker, uppenbarligen silvermarker, ty de skola motsvaras av sex marker penningar eller tre marker vadmal efter tolv alnar på öret, äger nämligen bonden kräva för varje sin dräpte träl, ej blott för sin bryte. Någon särskild bot för dråp å bondens bryte skulle således icke ha funnits.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=