133 nämligen just f)okkaboten. Frågorna om brytesböternas rättsliga natur och om de båda privilegiegruppernas inbördes historiska förhållande stå i den närmaste inre beröring med varandra och skola därför också i det följande behandlas i ett sammanhang. För sakens klargörande torde det ej kunna undvikas att gå in på en utredning av bokkabotens allmänna rättsliga karaktär,^ även om en sådan utredning på grund av problemets nära samband med vittomfattande spörsmål rörande hela det nordgermanska bötessystemets innebörd och utveckling ej i en åt några speciella frågor ägnad undersökning kan göras uttömmande. Till att börja med är antagandet, att bestämmelserna om särskilda böter för dråp å brytar skulle vara yngre än bestämmelserna om bokkaböter för dråp å vissa högtställda personers »män» och att brytesböternas belopp skulle bero på en sekundär efterbildning av de för nämnda bokkaböter gällande beloppen, helt och hållet obevisligt. Antagandet har tillkommit i samband med ett försök att förklara en diskrepans mellan sätten för angivandet av den kategori, som uppbär sexmarksboten i de båda olika privilegiegrupperna. Man har menat, att denna kategori i stadgandet om brytesboten företer en trång begränsning i jämförelse med vad fallet är i stadgandet om bokkaboten för fri tjänsteman. Sättet för kategoriens bestämmande i sistnämnda stadgande synes ha ansetts tydligare återspegla den princip, på vilken privilegiet åtminstone för denna kategori skulle vila. Detta torde vara grunden till att man tolkat begränsningen i brytesstadgandet icke som det ursprungliga, i förhållande vartill motsvarande stadgande i den andra serien betecknar en utvidgning, utan tvärtom som något sekundärt, som skulle tillkommit i följd av ett för bötesprivilegiets bärande princip främmande motstånd vid dess utsträckning till att även omfatta förhöjda dråpsböter för brytar. Längre frami denna undersökning skall visas, att diskrepans mellan de båda stadgandena föreligger endast vid ett av de två textkritiska alternativ, som man på denna punkt har ^ En förut anförd forskare har i sin behandling av Östgötalagens bötesprivilegier för sin del avstått från en dylik utredning. Detta har emellertid medfört att hans åsikter såväl om brytesböterna såsom utgörande icke Jjokkabot utan »förhöjd mansbot» (d.v.s. rätteligen förhöjd trälbot) som om de vid dråp å brytar förekommande bötesprivilegiernas sekundära ursprung i förhållande till de privilegier, som 1 form av Jjokkabot blivit tillerkända vissa personer vid dråp och fullsår å deras »män» (Tunberg, a.a., s. 162), fått karaktären av blott och bart aprioristiska antaganden. En på mera ingående undersökning grundad uppfattning av de olika bötesprivilegiernas juridiska innebörd och i sammanhang därmed även av deras relativa kronologi är emellertid av betydelse för valet mellan de båda läsarter, som lagtexten erbjuder i fråga om en av de vid dråp å bryte bötesprivilegierade kategorierna {laghmanzs eller Ländzmans), och det val, som härvidlag träffas, inverkar i sin ordning på uppfattningen av de samhällshistoriska och statsrättsllga förhållanden, till vilka vissa av bötesprlvilegierna anknyta sig. Se härom vidare nedan s. 163 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=