132 skall erläggas, utgör i östgötalagen fyrtio marker,^ och dessa utgå som ensaksböter endast vid dulgadråp under viss förutsättning.^ »Mansböter» kunna brytesböterna således icke vara, allra minst förhöjda sådana. Att de här ifrågavarande brytarna förutsättas vara ofria, framgår, såsom målsmannen för nyssnämnda uppfattningombrytesböternas natur själv framhållit,® av motsättningen mot de i de omedelbart efterföljande bestämmelserna omtalade »män», vid vilkas dråp mansbot för fri man uttryckligen säges skola utgå utom ^okkaboten. Meningen med det anförda uttalandet måste därför vara, att brytesböterna äro förhöjda trälböter, alltså förhöjda skadestånd för tillfogad egendomsförlust, ej tilläggsböter till trälboten, identiska med Jjokkaboten. I samband med denna åsikt har också den hypotesen framlagts, att stadgandena om dråp å brytar utgöra ett yngre skikt än stadgandena om missgärningar mot fria män, och de förra skulle så till vida ugtöra en efterbildning av de senare, att de förhöjda skadestånden för vissa personers brytar blivit bestämda till samma belopp som de, med vilka ifrågavarande personers J)okkaböter enligt de äldre privilegiestadgandena skulle utgå. För åsikten, att endast den ena gruppen av de östgötska bötesprivilegierna vid missgärningar mot vissa olika slag av tjänare avse {)okkaböter, kunna onekligen vissa skäl synas tala. Vid dråp å bryte omtalas uttryckligen endast en enda bot. Bryten säges vara gild<er at fiuratighi (resp. niu, siaxy prim) markum; det ligger då nära till hands att uppfatta dessa belopp som omfattande hela den bötessumma, som vid dråp å bryte skall gäldas. t>okkaboten omtalas uttryckligt först i bestämmelserna om dråp å vissa personers »män» och angives där tydligt som en tilläggsbot vid sidan av mansboten. I anslutning till detta framställningssätt angives i Östgötalagens huvudhandskrift (DrB Ind. XIIII) ifrågavarande flocks innehåll med orden: Vm brytia gildi nen per drnepnir uarpa: ok iui h^erra pukka nen perra mnen drnepas. Avgörande för uppfattningen kan dock icke denna formulering vara; det är icke säkert, att balkarnas innehållsförteckningar utgöra ursprungliga beståndsdelar av östgötalagens textredaktion —de saknas i den enda, visserligen mycket sena, fullständiga handskrift, som finnes vid sidan av den medeltida huvudcodex och som är oberoende av denna — och i alla händelser bör, för så vitt själva stadgandena äro tillgängliga för mer än en tolkning, detsamma gälla om innehållsförteckningens formulering, som, ehuru hopträngd och tillspetsad, dock ej ger något utöver dem. I själva verket torde skäl kunna anföras även för den meningen, att östgötalagens brytesböter ej utgöra hela boten vid ifrågavarande dråp utan en vid sidan av trälboten utgående tilläggsbot. ® Tunberg, a.a., s. 160, n. 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=