127 rätten på detta område är svearättens källa. Särskilt anmärkningsvärda äro de spår, svealagarna förete av en sannolikt mycket gammal kunglig tolvmarksbot, som måhända är identisk med den genom potentiering av tremarksboten bildade kungliga bokkaboten. Redan på grund av det otvivelaktiga nära sambandet mellan östlig och västlig götarätt och de icke få för dem båda gemensamma överensstämmelserna med norsk rätt, vid vilka västgötarätten måste framstå som den naturliga förbindelselänken mellan Östergötland och Norge, har man dock att räkna även med den möjligheten, att en sådan social gradering uppåt av vissa bötessatser, som de i öster och väster omgivande rättssystemen förete, en gång funnits även i Västergötland, fastän den i detta landskap blivit utplånad i samband med en politisk nivellering av samhällets struktur. För ett sådant antagande tala i viss mån de västgötska spåren av en social bötesgradering för kategorier nedanför den fullt frie bonden. Att ålderdomliga gemensamhetsdrag för norsk och götisk rätt bevarats i Östgötalagen men gått förlorade i Västgötalagen är även i övrigt ej exempellöst. Den processuella femdagarsfristen (fsv. fda. fccmt, fno. fimt) finnes sålunda i norsk, östgötsk och skånsk rätt, varjämte Smålandslagen bevarat ordet i en sekundär betydelse; i Västgötalagen ersättes den av siuncettinger. En för västnordisk och östgötisk rätt egendomlig värdeenhet är vadmalsöret, i östgötalagen uppträdande endast som tolvalnarsöre, medan de västnordiska rättskällorna jämte detta känna ören om färre alnar. I själva verket finnes från Västergötland upptecknat ett stadgande, som måhända kan tolkas som en rest av en med hänsyn till högre sociala kategorier graderad avdelning av det till personliga kränkningar knutna bötessystemet. I nedre marginalen av det blad i den fullständiga handskriften av Äldre Västgötalagen, där den grupp av stadganden tager sin början, som blivit sammanförda under rubriken patta xr forn^mix sakir, har av senare hand infogats en anteckning om »högsta förnämessak i lagen». Återtager någon egenmäktigt ur gård, där konungen vistas, häst eller sto — förutsättningen torde vara att djuret tillhör gärningsmannen men i och för konungens resa tagits i anspråk för hans räkning — förbrytes ett bötesbelopp av tre marker; för motsvarande förnärmelse, riktad mot biskopen, utgör bötesbeloppet tolv öre.®^ Av ett annat stadgande, som ingår i den IV VgL 6: .a. passi xr höxstx fornxmmis sak i. laghum. Takxr madxr hxst xllxr hors vlofwxndis attxr. pa konongxr xr sialwxr .i. gardpi. pa höte .III. markxr. oc .XII. örx xn biskupxr xr sialwxr .i. garöi. Anteckningen tillhör dem, som av Schlyter (VgL, Företal, p. X f.) och andra (se särskilt N. Beckman i Ark. f. nord. filol., 28, s. 76 ff.) anses hava den s.k. Vidhemsprästen till upphovsman och vara tillkomna omkring 1325 eller enl. Beckman, a.a., s. 82 delvis möjligen något tidigare än detta år. En annan åsikt är framställd av K. G. Westman (Svenska rådets historia till år 1306, s. 205), enligt vilken endast anteckningen om Vidhems socken (IV VgL 13) härrör från Vidhemsprästen och tiden omkring 1325, medan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=