126 givande treskiftad,®^ medan treskiftningen icke kan med samma säkerhet konstateras vid motsvarande brott i Västgötalagarna.®^ Treskiftning av böter och vid fredlöshet förbruten egendom är som bekant en för de östnorska och svenska lagarna karakteristisk företeelse; ®® huru denna företeelse uppkommit, från vilken punkt inom rättssystemet den utgått och var den geografiskt sett haft sitt utbredningscentrum, är däremot icke utrett. Att treskiftningen av tremarksböter vid personliga kränkningar är något oursprungligt, torde kunna slutas av det västnorska fullrättssystemet och de östnordiska bokkabotssystemen, vilkas rättshistoriska frändskap ej synes betvivlas och som alla äro uppbyggda på en oskiftad tremarksbot till målsäganden, och i anslutning härtill böra säkerligen de fall, där de likaledes besläktade västgötska rättlöseböterna uppträda som målsägandens ensaksböter, uppfattas somrester av ett äldre tillstånd. Den sociala graderingen är i det västgötska rättlösesystemet, sådant det framträder i de bevarade källorna, svagt utbildad. Rättlöseböterna äro väsentligen tremarksböter och bondeböter. Endast vid slag och lägersmål visar sig en i förhållande till tremarksboten enligt halvdelningsprincipen avvägd sjunkande skala. Högre rättlöseböter för kategorier ovan bonden omtalas icke, och rättlösesystemet avviker så till vida såväl från det skånska Jjokkabotssystemet, vilket i vissa fall åtminstone förbehåller tremarksboten åt konung och ärkebiskop, som från det norska fullrättssystemet och östgötalagens och svealagarnas bokkabotssystem med deras genom regelbunden stegring av tremarksboten bildade högre bötesbelopp för högre sociala kategorier. Förhållandet kan tolkas på olika sätt. Det är tänkbart, att den nu kända Västgötarätten står kvar på ett tidigt utvecklingsstadium, för vilket en social potentiering uppåt av den gamla samnordiska tremarksboten för personliga kränkningar ännu var okänd, överensstämmelserna mellan östgötalagens bokkabotssystem och det norska fullrättssystemet i fråga omsocial gradering och aritmetisk potentiering äro så påfallande, att de svårligen kunna antagas bero allenast på parallell utveckling från en gemensamutgångspunkt. Men förbindelsen kunde tänkas ligga i svearätten. Även ombokkabotssystemet och framför allt det socialt graderade bokkabotssystemet i bevarade källor visar sig rikare utvecklat i Östgötalagen än i svealagarna låter det sig knappast bevisas, att ÖstgötaNGL 2, s. 523: pa liggia. .iij. merkr vid priu nout. p.d.a. — Förkortning p.ä.a. bör såsom utgg. påpekar (anf. st. n. 1) med stöd av NB 26 (NGL, 2, s. 305) upplösas pndeili a. Jfr E. Hertzberg i NGL 5, s. 745 s.v. prideili. I VgL RB 8 pr: — sipxn skal han aptar gialdte. mtep. svornojn epe. ok .a. oc ouan. III. marker, hete pre ovan pr^enni saxtanörtogh<er. II VgL RB XVII: — — oc xru tuar. ®® Se härom K. v. Amira, a.a., 1, s. 372, 2, s. 393 f.; Fr. Brandt, Forelaisninger, 2, s. 17, 26; C. G. E. Björling, a.a., s. 104; K. Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen, s. 26, 56 f., 61, 131 f., 191 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=