128 äldre lagredaktionens text, vet man, att böessatsen för sådana gärningar, som betecknades med termen fullt forn^emi, var sex öre, tydligen bond e n s förnämesbot. Här framträder alltså en enligt fördubblingsprincipen stegrad bötesserie, bestående av sex öre för bonde, tolv öre för biskop, tre marker för konung. Förnämesboten för bonde utgör fjärdedelen av hans rättlösebot, alldeles som den i Frostatingslagen för hqldr är fjärdedelen av den »personliga rätten» och alltså sannolikt identisk med qfundarbot.^^ Det förefaller därför icke oantagligt, att man i västgötarättens högre förnämesböter har framför sig sekundära återspeglingar av rättlöseböter för konung och biskop, uppgående till tolv marker för den förre, sex marker för den senare. Härvid förutsättes tydligen, att stadgandet, ehuru det först sent blivit upptecknat, tillkommit under ett skede, som ligger bakom Äldre Västgötalagen. Detta kan visserligen icke direkt bevisas, men att ett så utpräglat specialstadgande icke kommit med vid avfattningen av lagens huvudtexter behöver i varje fall icke tyda på, att det är av ungt datum. Just stadgandets mycket speciella karaktär kan å ena sidan förklara, att det blivit förbigånget och gör det å andra sidan rimligare att uppfatta det som ett led i ett eljes förlorat sammanhang än som ett sent och redan vid sin tillkomst isolerat fall av social bötesstegring. Vad som positivt talar för hög ålder hos detta stadgande är, att det som »högsta förnämessak» i lagen betecknar ett fall, där böter av tolv öre eller tre marker skola gäldas. Redan Äldre Västgötalagen omtalar dock under rubriken »Förnämessaker» åtskilliga fall, där boten, även då målsäganden är bonde, icke är det belopp, som med ett säkerligen ålderdomligt uttryck sättes i samband med »fullt förnäme», sex öre, utan det för »full rättlösa» karakteristiska beloppet »trenne sextonörtugar».®^ Västgötalagens rättlösesystem skulle under nu motiverade förutsättning en gång i fråga om stegringsprincip och belopp stämt fullt överens såväl med det norska fullrättssystemet i dess genom jämförelse mellan de olika övriga honom tillskrivna anteckningar förmodas vara av annan, äldre hand. Gentemot denna åsikt anser N. Beckman (Ark. f. nord. filol. 32, s. 68 f.) den äldre uppfattningen kunna vidhållas. Frågan torde t.v. få anses oavgjord. I K. J. Ekholms arbete Vidhemsprästens och johannitmunkens anteckningar i Codex Holmiensis B 59 (Ak. afh. Hfors 1915) har Westmans åsikt icke blivit beaktad. Jfr straffbestämmelsen mot egenmäktigt återtagande av långivet gods F X45 (NGL, 1, s. 227): Um dfang ef maör lér manni ross eda skip. Ef maör lér manni ross sins eda scips. oc vill sd hafa at pörf sinni er léS var. en hinn ferr til er lédi oc teer af honuom Idnit. pd gialldi sd dfang er dtti scip eSa ross. — — — Även i L VIII 27 (NGL, 2, s. 167). Konungs o. biskops närvaro i gårdar, jfr Skånelagen, se ovan. I VgL FS 1: Marghter <eru fornccmiz sakir. En ter ptessi. at takter mapter öknöte. manz. a löt uti a louandisz ok akter mtep allter ripter. pa ter han sakter at prtenni saxtanörtoghum. Likaså i VgL FS 2 § 1, 4, 5 pr, § 1, 6 pr, § 2. 08 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=