125 ningar ur det första äktensskapliga umgänget i stället för ur lägersmålet, vilket därigenom rättsligt tillintetgöres. Om således vängåvans inträdande i lägersmålsbotens ställe i sista hand torde vila på en överensstämmelse i själva rättsgrunden, kan emellertid en därmed sammanhängande yttre förutsättning för absorptionsregelns uppkomst ha varit, att lägersmålet ursprungligen ej för giftomannen grundade en vängåvans belopp överskjutande skuldfordran. En skiljaktighet mellan de västgötska rättlöseböterna å ena sidan, de norska fullrättsböterna och de östnordiska bokkaböterna å den andra ligger däri, att rättlöseböterna sannolikt redan på Äldre Västgötalagens tid till stor del icke torde varit ensaksböter, utan treskiftade mellan målsägande, konung och härad. Att fastställa i vilken utsträckning treskiftningen inträtt är visserligen ganska svårt, då någon allmän regel icke finnes och uttryckssätten i de enskilda fallen ofta lämna rum för tvekan. Emellertid finner man i Rättlösabalkens stadganden om okvädinsord uttrycket cer sxxtanörtoghte sak i hvan lot el. pripiung.^^ Det torde föreligga en viss sannolikhet för att härmed åsyftas icke endast att varje sådan enhet av bötesbeloppet, som motsvarade en mark i den ursprungliga summan, skulle utgöras av sexton örtugar, d.v.s. detsamma som vanligen uttryckes med pTiCnni scextan örtugar el. pr<£nni sextan örtugu sak utan även att de tre enheterna skulle gå till olika mottagare. Till fullt tydligt uttryck kommer detta dock först i den för yngre lagen och övriga senare uppteckningar karakteristiska formeln prenni sextan örtugar el. pre marker i pre stapi. Att tremarksböterna redan i äldre lagen i allmänhet äro treskiftde kan möjligen e contrario slutas av, att lagen på ett ställe med starkt eftertryck framhäver en bot av »trenne sextonörtugar» som ensaksbot.®^ I yngre lagen har även detta fall gjorts till föremål för treskiftning.®- Säkra exempel finnas dock på tremarksböter eller därmed historiskt sammanhängande bötessatser som även i Västgötarätten äro ensaksböter. Sådana äro, utom det nyssnämnda fallet i äldre lagen, bondens tremarksböter till sin hustru för slag och motbevisad horsbeskyllning, ävensomlägersmålsböterna.®® I östnorsk rätt är tremarksboten vid fiarfceling enligt uttryckligt an60 5» I VgL RB 5 pr, § 2. Ex. se ScHLYTER, Gloss. t. VgL, s.v. staper m. I VgL FS 5 § 1: pten sum förir sin gar[p] af akrum fyr ten burghit xr gialdi aptter allten pxn scapfae], per gangter gönum ok a ovan prtenni saxtanörtoghor pem enum skapxn far eigh conongi. eigh allummannum. II VgL Forn B XIX: Maper förer garp sin af akrum för ten burghit ter. gitelde ater allan pen skapa pen pxr fteks gönom, oc a ouan. IIL stextan örtugher i pre stapi \Cod. K G i st. f. de 3 sista orden: til prxskiptis'\. Se ovan s. 120 n. 42. C. G. E. Björling, Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten, s. 109 med n. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=