68 en sluten krets. Därför kan den också bliva symbolen för den självständiga jurisdiktionen inom denna fridskrets. I denna betydelse framträder den uttryckligt endast i den norska Bjarkeyjarrätten. (Även Falk, Waffenkunde, s. 129 n. 1, 132 uppfattar Bjarkeyjarrättens sköld som jurisdiktionstecken [»Gerichtschild»]). Men vi kunna ej betvivla att även ledungsskeppet haft ting ej blott vid masten i öppen sjö utan även vid landgångsänden på främmande strand. Först vid återkomsten till hemorten utslocknar ju dess egen jurisdiktion. Redan på ledungsskeppet torde skölden fått tjäna som domsmaktens sinnebild. Om den tillika varit den mot fienden vända härskölden kan den ej gärna ha intagit sin plats endast vid landläge; även på havet har den suttit i stammen. Måhända är det tillåtet att härifrån sluta tillbaka till Bjärköarätten. Även här har skölden troligen varit »uppe» även under färd fastän den förlorat åtminstone det mesta av sin krigiska betydelse: handelsskeppet har gått »under örlogsflagg», för att begagna en nutida analogi. När det säges, att skeppsbefälet skall »hava röd sköld uppe, så länge de ligga vid land», torde meningen vara, att den skall sitta kvar även under landläge som tecken till fridskretsens och jurisdiktionsområdets slutenhet gentemot omgivningen. Den kungliga ensaksboten har emellertid avslöjat härfriden på ledungsskeppet som en kontinuerlig, ehuru till sist ytterligare stegrad och frigjord konungsfrid. Vi torde därför äga rätt att ställa spörsmålet: vems är härskölden, som tillika är tecken för denna frid? — och att svara: det är konungens sköld. Denna tolkning får ett nytt stöd, om vi betrakta det andra drag, i ledungsskeppets utrustning, som svealagarna framhäva på tal om dess särskilda frid. Lyftingen är tältad. Lyftingen är skeppshövdingens särskilda område ombord: på konungsskeppet är den förbehållen åt konungen. Å lyftingen reses, när förhållandena medgiva, hövdingens eller konungens tält. Vi veta detta genom talrika utsagor i den isländska litteraturen. Att lyftingstältet är rest på ledungsskeppet giver följaktligen tillkänna, att konungen eller den som å hans vägnar utövar ett högre eller lägre befäl tagit sin bostad ombord. Från denna sida sedd framträder skeppsfriden som en skeppsbefälhavarens, men då han endast i kraft av konungens bud har hemvist å skeppet, i sista hand konungens hemfrid. Mellan skeppsfrid och husfrid råder allmänt en nära frändskap; den förra framträder i rättskällorna ej sällan uttryckligt som en sekundär tillämpning av den senare, i de danska lagarna närmast i samband med det kvalificerade hemfridsbrottet ’härverke’.^^ överhuvudtaget framstår husBjR 13 pr: Swa mykin frif) hazvxr man i sinu skipi. hwat piCt er merne skip neller minnx sum i sixlsins husi. K. Vald. Jut.L. II: XXXII: Hwilt mans hus ner. Hivar sum man both.es for. antigh meth tiald eth meth risboth eth meth gryft. oc hauer ther iförth sik si.clf oc sine kostce.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=