67 ledungsskeppet, där vi måste antaga en genomgående och uteslutande konungsfrid. Å andra sidan kunna vi icke bestrida tillvaron av en särskild hemfrid, en särskild tingsfrid, en särskild kyrkofrid inom landsrättens och folkfridens ram, fastän böterna för brotten mot dessa frider, även där lagens högsta bot, »hundradegälden», skall utgå, enligt särskilda regler fördelas mellan målsägande, konungadöme och folkland.^^ På samma sätt torde vi äga rätt att redan i den frid, som hägnar det vid land liggande ledungsskeppet, se en konungsfrid, om också ännu blott på dess första utvecklingsstadium: en särskild frid inom den folkliga landsrättens fridsorganisation. Då det territoriella och därmed också det judiciella sambandet mellan skeppet och den folkliga rättskretsen tills vidare upphör, är det denna samma konungsfrid som stegras till högsta intensitet och lösgöres ur folkfriden till full självständighet, icke en annan frid som träder till den folkliga friden eller i dess ställe. Ty i konungens eget förhållande till skeppet och dess manskap har intet principiellt nytt tillkommit, varur en frid av annan art än den förut rådande kunde framväxa; förändringen ligger i förhållandet till hundarets och landskapets territoriellt begränsade rättsområde. Genom utträdet ur detta bortföll endast det hinder, som dittills under landsrättens regler band konungsfridens fulla utveckling. Ledungens särskilda rättegång och straffrätt, sådan den framställes i svealagarnas konungabalkar, lärer därför näppeligen vara landsrätt till sitt ursprung; det torde vara konungsstadgad rätt, som landsrätten erkänt, alldeles som den en gång skulle steg för steg i sig upptaga det kungliga edsöret, tills allmogens frid helt genomsyrades av konungsfriden och slutligen upptogs i den. I själva verket stå vi måhända här på den självständiga konungsfridens äldsta område, vid den kungliga fridslagstiftningens inhemska utgångspunkt, edsörets yttersta källa. Men redan i ledungshamnen var det fullt utrustade skeppet taget i konungens besittning, dess manskap i hans tjänst. Lagarna torde antyda detta redan då de giva stadgandet om dråp under landläge den formelartade inledningen »konung bjuder ledung ut». De yttre drag i skeppets utrustning, som omtalas med påtagligt sinnebildlig undermening, peka i samma riktning. Skölden å framstammen kan i och för sig själv vara den röda härskölden, symbolen för den stundande ledungsfärdens ofrid. Men om detta är dess innebörd utåt, i förhållande till väntade fiender, måste den tillika vara ett fridstecken; annars kunde man ej förklara dess överföring till det fredliga handelsskeppet, varom tvivel knappast längre torde kunna råda. Den blir då från början tecknet till den härfrid, som för ledungstiden binder ledungsskeppets manskap och befäl samman till ‘8 UL Manh B XII, XIIII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=