49 är liksom i svensk ledungsrätt förbunden med särskilda straffrättsliga och processrättsliga regler; att den även enligt jutsk rätt utslocknar i och med skeppets hemkomst antydes av att en annan bevisregel vid denna tidpunkt träder i verksamhet. Om domstolens sammansättning säges ingenting direkt och den framgår ej heller av någon regel för bötesfördelning. Det enda brott, som behandlas, är urbota. Vid sidan av det dödsstraff, som här skall tillämpas, inträda också förmögenhetsrättsliga påföljder, av vilka förverkande av »huvudlott», säkerligen liksom enligt landsrätt till konungen, uttryckligt omtalas. Otvivelaktigt torde vara, att även målsäganden vid sidan av den kungliga konfiskationen haft rätt till den tredubbla skadeersättning {igild ok tvigild), som landsrätten i vissa fall av tjuvnad uttryckligt omtalar jämte »huvudlottens» förverkande^^ och som i andra fall, där endast sistnämnda påföljd omtalas, ex analogia torde böra antagas.'^- Någon menighetens rätt till del i vare sig böter eller förverkad »huvudlott» känner landsrätten icke och att sådan rätt inträtt under ledungsfärd, har man intet skäl att förmoda. Det antagliga är väl i alla händelser, att den dömande myndigheten, i analogi med förhållandena under landsrätt, utgjorts av skeppsbesättningen i dess helhet, om också styremannen, såsom handelssjörättsliga stadganden i de jutska stadsrätterna synas antyda,^^ måhända därvid framträtt såsom dess målsman och uttalat domen. Huruvida det av ledungsrätten berörda fall, att anklagelsen utgått från styremannen, i detta avseende bildat undantag, kan ej avgöras. Synnerligen märkligt är, att stadgandet endast handlar om tjuvnad och t.o.m. endast om större tjuvnad. Måhända kunde det synas ligga närmast till hands, att häri endast se en tillfällighet, en redaktionell ofullständighet i lagens uppteckning. Man kunde m.a.o. tänka sig, att vid framställningen av tjuvnadsbrottens behandling enligt landsrätt ett tillägg om ledungsrättens motsvarande regler mera tillfälligtvis blivit infört, medan man däremot vid behandlingen av andra brott —med hänsyn till svealagarnas stadganden om ledungsjurisdiktion går tanken i första rummet till dråp, sår och slag — ej kommit att beakta önskvärdheten av dylika tillägg. Den jutska ledungsrättens skeppsdomstol skulle enligt denna förklaring i verkligheten haft en mera vidsträckt kompetens än den, som direkt kommer till synes i det nu kända stadgandet, kanske ungefär densamma som motsvarande domstol enligt svensk rodarätt. Förklaringen kan redan i och för sig ej fritagas för en viss godtycklighet; mera avgjort betänklig blir den genom ett särskilt förhållande, som visserligen icke med full tydlighet framträder i jutsk rätt men däremot är direkt känt från ett annat danskt land. JL II 90, 100, 103 (GDL, 3, s. 254, 270, 274). 72 JL II 108 (GDL, 3, s. 282 ff.). 72 Se nedan s. 55. -1 Ejärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=