47 mäktiga ombud är »ute». Mellan dessa tidsbestämningar torde ingen real åtskillnad råda. Den fullständiga samtidigheten av de institut, vilkas giltighet genom dem begränsas, är i Uplandslagen otvetydig: i den stadgandet om ensaksboten inledande satsen Wierpier peer man dreepin etc. syftar peer tillbaka på den sats, som angiver skeppsjurisdiktionens inträde: Nu ter skip utt lepung gangit. ok warp ok waku kumit, och i de satser, som röra skeppsjurisdiktionens senare tidsgräns: Nu kan ptettte stettes fyrr ten per hem kome och wterpter ptet tei stet. fyrr ten per hem kom<e, måste demonstrativerna anses åsyfta såväl de omedelbart förut omtalade mål, i avseende å vilka kunglig ensaksbot är stadgad som övriga, tidigare behandlade saker, som falla under skeppsdomstolens kompetens. Uplandslagens framställning äger en stilistiskt stramare sluten och mera systematiskt genomtänkt hållning än Södermannalagens; att denna olikhet i fråga om formgivningen tillika skulle innebära ett utplånande av i Södermannalagen bevarade sakliga differenser i fråga ominstitutens giltighetsgränser kan så mycket mindre antagas, som en entydig tolkning av de båda redaktionerna på denna punkt utan tvivel är språkligt möjlig. Man synes alltså äga rätt att i båda lagarna uppfatta såväl skeppsjurisdiktionen som den kungliga ensaksboten såsom yttre tecken för en och samma högsta stegring av konungsfriden. Med stöd av Södermannalagens ord om ensaksstadgandets giltighetstid kan denna högsta konungsfrid härledas ur konungens eller hans fullmäktiga ombuds personliga närvaro å härfärden {uti). Icke förty binda Uplandslagen och Södermannalagen skeppsjurisdiktionens och väl även den kungliga ensaksrättens inträde vid ett ytterligare villkor. Kustens bevakningslinje skall vara överskriden. Tankegången bakom denna bestämmelse är ej svår att skönja. Det territoriella sammanhanget med hembygden, med folkfridens område, måste vara fullständigt avbrutet, innan konungsfriden förmår framträda fullt självständig och utöva sina yttersta rättsverkningar. Bestämmelsen innehåller en negativ förutsättning för konungsfridens fullkomning. Då emellertid dess positiva grund ligger i konungens eller den hans stad företrädande befälhavarens närvaro, vore det knappast ägnat att förvåna, om en tävlande gränsbestämning framträtt, som låtit konungsfriden träda i fullständig verksamhet redan i och med ledungsherrens personliga övertagande av befälet på flottans samlingsplats, även om denna måhända var belägen »inom vård och vaka». Uteslutet är kanske icke, att begränsningen till området utom kustens bevakningslinje ej är avsedd att omfatta sistnämnda fall utan endast åsyftar det enskilda ledungsskeppets färd före eller oberoende av en allmän samling av ledungsflottan. Tänkbart vore väl också, att den med hänsyn till »vård och vaka» avfattade bestämmelsen tillhör ett skede,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=