RB 31

46 Uplandslagen.®® Någon avgörande svårighet torde dock knappast här föreligga. Det torde vara möjligt, att båda de gränsbestämningar, varom fråga är, varit gällande inom ledungsrätten, vare sig så, att de stått vid varandras sida med avseende å olika tänkbara fall, eller så, att de tillhöra olika tidsskeden, eller slutligen så, att en vacklan ägt rum mellan olika regler, somsedan var för sig slagit igenom i skilda landskap. Förut har framhållits, hurusom det svenska ledungsskeppets jurisdiktion enligt Uplandslagen och Södermannalagen företer vissa drag, som även eljes uppträda i samband med högre frider: å ena sidan straffskärpning, å andra sidan nedsättning av bevisningskravet. Rodarättens skeppsdomstol företer särskilt straffrättsligt en påtaglig överensstämmelse med Gulatingslagens ölgillesdomstol, som i likhet med den förra kännetecknas av de vanliga bötessatsernas fördubbling. Även processrättsligt föreligger en viss analogi, så till vida som i bevisförfarandet reduktion och förenkling, om också av olika slag, kan konstateras på båda hållen. I den norska gillesdomstolens tillvaro kan man knappast undgå att se en verkan av den sakrala gillesfridens samfundsbildande makt, och även inom skeppssamfundet lärer förhållandet mellan frid och jurisdiktion näppeligen i grunden vara av annan art. Friden å det svenska ledungsskeppet visar sig otvetydigt som konungsfrid, då vissa svårare förbrytelser medföra ensaksbot till konungen för brott mot hans frid {fore frijj brut sin i Uplandslagen). Konungsfriden å ledungsskeppet är under de förhållanden, som tillika åtföljas av egen jurisdiktion, en stegrad, en högsta konungsfrid. Redan då skeppet i följd av konungens utbud till ledungstjänst ligger fullrustat i hembygdens ledungshamn bildar det nämligen en särskild fridskrets, som i visst fall kännetecknas av dubbla böter {tvcehöte), ehuru ännu icke av egen jurisdiktion eller kunglig ensaksbot.®^ Denna lägre skeppsfrid synes redan böra fattas som ett stadium av konungsfrid, om också tills vidare ofullkomnat, osjälständigt i förhållande till den allmänna folkfriden. Ledungsskeppets självständiga jurisdiktion är tydligen principiellt ett resultat av konungsfridens fullkomning, det institutionella uttrycket för dess förmåga att i sin högsta stegring ombilda skeppsbesättningen till ett slutet rättssamfund. Konungsfridens rättsverkningar framträda enligt Södermannalagens uttryckssätt i fråga om jurisdiktionen, medan ledungsmanskapet är »ute», i fråga om den kungliga ensaksboten, medan konungen eller hans fullJfr A. Noreen, Spridda studier, 3, s. 86, 105; O. v. Friesen, Uppsalabygden och dess namn (Upsala Nya Tidnings julnummer 1907), s. 8; J. Sahlgren, Vaxala och Vaxhälla (Namn och Bygd 1913), särsk. s. 65 f. UL MB XI § 3, SL MB XXVI § 10, II VmL MB X § 1, MELL DrVl XLII pr, MEStL DrVl XIIII, KrLL DrVl XXXIX. I fråga innebörd jfr den mera ingående analysen nedan s. 65 f. 66 uppfattningen av stadgandets om

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=