RB 31

27 ställt det fullmannade och utrustade skeppet med gästabudslaget. Gulatingslagen nämner dem båda jämte den kyrkobesökande menigheten bland de villkor, under vilken en rättshandling sådan som »skötning» av jord kan utföras med full veterlighet och därför med samma rättskraft, som omden ägt rumå ting.® Frostatingslagen låter i fråga omalibibevisning vid anklagelse för dråp under hemfrid samma regel gälla för ting, kyrka, samkväm och »skepp tolvårat eller längre».^® Trots denna analogi, den jämnställdhet, som sålunda i flera viktigare rättsliga hänseenden råder i de fornnorska lagarna emellan skeppsbesättning och deltagare i ett festligt samkväm och trots de speciella överensstämmelserna mellan Bjärköarättens dömande skeppsfolk och Gulatingslagens dömande ölgillessamfund finnes intet skäl att härleda det ena institutet ur det andra, att söka det enas förebild i det andra, överensstämmelserna sträcka sig i själva verket icke längre än att de vinna sin tillräckliga förklaring i en för all germansk rätt gemensam tendens, som ligger till grund för båda dessa företeelser. I kraft av denna tendens har mer eller mindre fullständig jurisdiktion över egna medlemmar, ofta åtföljd av särskild lagstiftning, utvecklat sig inom talrika olika slags samhällen, sammanhållna till längre eller kortare varaktighet under hägnet av gemensam frid och under inbördes trohetsband. På andra områden har den tagit sig uttryck i den danska Vederlagen och i de norska konungarnas Hirdskrå. Dessa rättskällor ha sitt ursprung i och sin giltighet för krigarsamfund. A^en samma företeelse framträder också på mera fredliga områden, såsom i den rättsbildning, som har uppstått inom medeltidens köpmansgillen och hantverksämbeten. Söka vi efter institut, som förete en närmare, mera speciell och i enskildheter framträdande frändskap med den norska Bjärköarättens skeppsjurisdiktion i fråga om domsrättens område, organisation och upphörande, skola vi anträffa dem icke i norska utan i svenska rättskällor. Den sent upptecknade svenska Bjärköarätten har visserligen i sin torftiga knapphet endast antytt själva grundprincipen i de regler, som i den norska framträda med detaljrik konkretion. Alla rättssaker, som uppkomma inom Stockholms område, som från Saltsjön uppnås vid Kungshamn på Siklaön och dit även Åsön (nu Södermalm) hör, skola behandlas enligt stadens rätt. Därpå stadgas: Vteri hann staddr d pingi eSa at kirkio e^a at samcundo cöa d scipe .xij. aro e<Sa lengra. pd here peir .xij. pegnar hann undan bennd er pd voru me(S honom stadder fridlser menn oc fulltida. — — — Jfr även F IV 61 (NGL, 1, s. 175). V. Grönbech, Hellighed og Helligdom ( =Vor Folkea:t i Oldtiden, 3 Kbhvn 1912) s. 191 ff. Jfr i fråga om dc båda första analogierna Maurer, Vorlesungen, 1:2, s. 43—45. K. V. Amir.\, Grundriss des gcrmanischen Rechts, s. 1S6 f., 189, 263 f. * F IV 5 (NGL, 1, s. 159): —

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=