26 stället stadgas blott, att Norges konung ej har anspråk på böter för förbrytelser, som norska farmän ha begått i Danmark och andra främmande land gentemot utlänningar och för vilka offentliga böter kunna bevisas vara gäldade utrikes, medan däremot vid mellanhavanden, som på handelsfärder förekomma mellan norrmän, böter för fridsbrott skola efter hemkomsten erläggas till Norges konung. Den sats om Bjärköarättens giltighet utanför köpstäder, som i den äldre stadsrätten inleder jurisdiktionsstadgandets yngre redaktion, har i Magnus lagabötes Stadslag blivit införd i annat sjörättsligt sammanhang, varvid uttrycket bjarkeyjarréttr har blivit utbytt mot boearmannalog.^ Härmed torde tillräckligt vara sagt om det öde, som i den yngre norska medeltidsrätten har vederfarits de gamla stadgandena om jurisdiktion å handelsfärder. Undersökningen återgår till de båda mera ursprungliga avfattningar, vari de föreligga i den äldre norska Bjärköarätten. Dessa stadganden om självständig jurisdiktion ombord på skepp enligt vilka handelsfartyget bildar en egen, från såväl stadsrätt som landsrätt eximerad judiciell krets, erbjuda allt för mycket av intresse, för att de skulle ha kunnat undandraga sig forskningens uppmärksamhet. Även om de egendomligt nog icke synas ha blivit föremål för någon mera ingående undersökning, finner man dem ganska ofta från olika sidor berörda i litteraturen.** Den norsk-isländska rättshistoriens störste banbrytare i förra århundradet har i det utförligaste av de uttalanden, som han har ägnat dem,’ framhållit den punkt, som från juridisk synpunkt uppenbarligen utgör deras kärna: den av rätten auktoriserade nybildningen av en temporärt sluten och självständig jurisdiktionskrets. Närmast jämför han denna företeelse med ett stadgande i Gulatingslagen, enligt vilket ett ölgilleslag under viss förutsättning, deltagarnas lagkunskap, och med visst undantag, nämligen för dråpssaker, följande morgon kan uppträda som domstol i tvister, somha uppkommit under dryckesslaget. Analogien med Bjärköarättens skeppsdomstol är, trots den senates längre varaktighet (hela tiden för resan), mera vidsträckta kompetens (alla mål, även dråp) och större självständighet (dess domar kunna ej upprivas), påtagliga. Den fornnorska rätten har själv i andra men besläktade hänseenden —även här gäller det företagna rättshandlingars giltighet —lik- ® Bl IX 19 (NGL, 2, s. 284): — — — En boearmanna log skolu uera a fiskinesi hueriu oc i silldfiski oc i kaupfarumallum. • Utom de i det följande anförda arbetena av K. Maurer och K. Lehmann se E. Hertzberg, Grundtrxkkene i den teldste norske Proces (1874), s. 181 f.. Fr. Brandt, Forelcesn. ov. d. norske Retshist., 2 (1883), s. 176 f., 423, K. v. Amira, Nordgerm. Obligationenrecht, 2 (1895), s. 782. ’ K. Maurer, Vorlesungen iib. altnord. Rechtsgesch., 1:2 (1907), s. 41 ff. Jfr Fr. Brandt, Forelsesn., 2 (1883), s. 353 f., 423.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=