25 Den yngre redaktionen nämner endast slagsmålssaker, måhända dock som exempel på en i verkligheten mera omfattande rättskipning. Slutligen märkes den skillnaden, att böterna i saker, som ej har blivit uppgjorda, innan man har kommit inom område, där stadsrätt ständigt gäller, enligt den senare texten skola delas mellan konungen och stadsmännen, enligt den förras ordalydelse däremot tillfaller konungen ensam. Fragmentet, vari stadgandet ingår, är emellertid alltför kort för att medgiva ett avgörande, huruvida denna olikhet blott beror på en onöjaktighet i den förra redaktionens formulering eller vi verkligen har framför oss ett vittnesbörd om ett utvecklingsskede av Nidaros’ stadsrätt, där man ej känner den för den norska Bjärköarätten eljes karakteristiska bötesfördelningen utan i detta hänseende står på Frostatingslagens ståndpunkt. Vore det senare fallet, finge den bötesdelning mellan styreman och besättning, som även enligt den äldre redaktionen skall äga rum under själva den eximerade skeppsjurisdiktionen, blott desto större märklighet. Man skulle nämligen i sådant fall här ha en antydan om att denna bötesfördelning ej ursprungligen tillhör stadsrätten utan har inkommit i den från sjörätten, från den jurisdiktion, som tillämpades ombord på skepp. Närmast med utgångspunkt i stadgandets yngre redaktion i den tidigare Bjärköarätten men icke utan anknytning till uttryck och institut, som endast förekomma i den äldre redaktionen, har jurisdiktionen under handelsfärder blivit behandlad i de farmannalagar, som ingå i Magnus lagabötes Stadslag (1276) och isländska lag (Jonsbök, 1280).^ Vittgående modifikationer ha emellertid här blivit införda. Den kungliga bötesrätten är undantagslöst förbehållen konungen själv. Möjligen är meningen rent av, att hela den offentliga boten skall tillfalla konungen, medan enligt den nyare stadslagen eljes en tredjedel därav går till stadsmännen {bcearmenn). Den märkliga bestämmelse i Bjärköarättens äldsta redaktion, enligt vilken den kungliga ensaksboten för dråp å den norske konungens undersåte (pegngildi) i visst fall gäldas till annan kristen konung, är utplånad. I Bl IX 13 (NGL, 2, s. 280): Ef menn beriazt i kaupferSum. Nv ef kaupferdum oc snettaz menn par (var.: innanborös) med styrimanz rade oc haseta. pat a huergi at riufa. en Noregs konungr a sok (var.: sekt) pa er uid liggr oc sceki sa konungs vmbodsmadr sem par hefir len sem pair riufa bulka oc skipa af skipi. En ef Noregs menn beriazt eda gera adra uknytni pa er sekt liggr uid i Danmorku eda adrum landum oc bceta pcim syslumonnum (var.: konongsmonnum) sem par hafa len ifir. pa eru peir vsekir uid Noregs konung er (peir) koma heim oc hafa peir .ij. manna uitni at peir boettu par sem peir brutu ef peir hafa uid vtlenzska menn att. En ef Nordmenn (var.: peir vardmen) beriazt sinn i millum. bcete Noregs konungi fridbrot er peir koma heim. pui at a hans pegn uar vnnid. oc se pui meir uid sundrpykt sinn i millum(var.: i kaupforum). Jb fl. 14 (NGL, 4, s. 321 f.). Sista satsen lyder här i en hdskr.: oc se vid pat eigi meiri sundrpykt sin imilli, i en annan: siai sua uit sundrpycki. I fråga om betydelsen, se E. Hertzberg i NGL, 5, s. 557 (s.v. sjd v. 2), 710 (s.v. vid, vidr prep. & adv.: sjd vidr ’vogte sig for, tage sig i agt for’). menn beriazt i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=