RB 22

\ illfarande meningar som samhällsfarlig. En sådan borde straffas, i sista hand med landsförvisningsstraff. Han straffades då ej i och för sig för religionens skull utan som en, som hotade lugnet och säkerheten i staten. Denna synpunkt överensstämmer fullständigt med RF 1809 § 16 och dennas stadganden, att ingen fick uföv^a sin religion på ett sådant sätt, att han därigenom störde samhällets lugn eller åstadkom förargelse. Den akademiska underväsningen betonade också, att ehuru alla medborgare enligt gällande lag skulle bekänna sig till landets religion, var härvidlag inte fråga om något tvång. Detta underströks allt starkare under århundradets gång. Svenska medborgare fick ej med yttre maktmedel tvingas till landets religion. Bekännelsekravet stod kvar men uppfattades ej som ett tvång. Hessler har tolkat § 16 i RF som i huvudsak avsett att ge frihet för de bildade från tv^ånget att deltaga i den offentliga gudstjänstens utövning, dvs från gudstjänstbruk och nattvard. Om denna tolkning kan sägas, att ”de bildade” länge utan påföljd kunnat underlåta bäggedera, ett förhållande, som också påpekades vid 1700-talets riksdagar.^^ Det torde ej ha varit en så hotande fara för ”de bildade” i landet, att staten med maktmedel skulle tvinga dem till gudstjänstens bevistande och nattvardens bruk, att de i grundlagsform måste skyddas från denna fara. Det bör i detta sammanhang också observeras, att alla religionsmål sedan 1762 var helt avhängiga justitiekanslems medgivande, innan de fick tas upp. Bedömda utifrån utvecklingen i den akademiska undervisningen bör regeringsformens bestämmelser om religionen tolkas på följande sätt. Den av medborgarna allmänt accepterade religionen utgör ”landets religion”. Denna religion ansågs samtidigt utgöra uttr^^cket för medborgarnas samfällda religion och önskan. Staten kunde därför lagstifta om denna religion och bestämma, att svensk medborgare skulle bekänna sig till denna, försåvitt han ville fortfara att vara medborgare. RF innehåller också bestämmelser i § 2, § 4 och § 28 om kungens, statsrådens och ämbetsmännens konfessionstillhörighet till landets religion. Ehuru detta ej stadgas för alla svenska medborgare, är det i RF underförstått som gällande även dem, oaktat att punkten om enighet i religionen har utgått. Inget i den föregående utvecklingen p)ekar mot att konfessionskravet för svenska medborgare var statt i upplösning, och RF uppfattades ej heller så av samtiden, vilket Hessler också visat. I § 16 uttr^’ckes uppfattningen, att kungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, försåvitt han därigenom ej stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. Detta gällde samtliga medborgare, och var ej speciellt riktat mot de bildade. Den individuella samvetsfrihetens princip var garanterad för samtliga medborgare på så sätt, att dessa ägde frihet att hysa vilka åsikter de ville i religiösa frågor. .'Mia medborgare garanterades tillika rätten att inte kunna tvingas till 79 Normann 1963 s 38, 83, 93, 133, 168 f, Rehnbcrg 1966 s 111 f, 118, 129 f, 180 ff, 185, 188. 186

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=