När den akademiska undervisningen under 1700-talet behandlade religionens förhållande till samhället överhuvud, bör framför allt följande grundläggande utvecklingslinjer beaktas, ledande fram till RF 1809 och dennas stadganden om religionen i landet. För det första framhöll alla, oberoende av fakultetstillhörighet, den statsrättsliga och religionspolitiska teorin om religionen som fundamental för staten. Visserligen var religionen cj till för statens skull, och ej heller denna för religionens skull. Staten var konstituerad genom samhällsfördraget, men detta kunde inte vidmakthållas utan religionen som bas. En alltmer sekulariserad uppfattning om staten och dess uppkomst ledde därför ej till en negativ syn på religionens samhällsfunktion. Tx ärtom betonades under slutet av århundradet i de ledande upplysningsmännens undervisning (Boethius, Neikter, Munthe och Porthan), stundom i anslutning till Rousseau, religionens fundamentala betydelse för medborgarnas etiska handlande och därmed även för staten. Religionen ansågs ha en fundamental betydelse för staten, varför denna hade rätt att lagstadga därom och fastställa, att en religion skulle utgöra landets religion. Konfessionskravet inte endast vidmakthölls utan tomknöts starkare till staten, helst som statens religion tillika sågs som ett uttryck för den allmänna viljan. För det andra betonades utan undantag tanken på religionens oförenlighet med tvång, över samveten kunde ingen överhet råda, en grundregel, som var inskriven redan i KF 1611. Under århundradet betonades detta allt starkare inom undervisningen ju mer upplysningstänkandet slog igenom och ju mer medborgarnas individuella rättigheter underströks. För främmande trosbekännare löstes religionsfrihetsproblemet under århundradet genom att dessa steg\'is erhöll en begränsad rätt till offentlig utövning av sin religion. Detta gällde reformei'ta (1741), romersk-katolska (1781) och mosaiska (1782) trosbekännare. RF 1809 stadgade inget nytt i fråga om den politiska toleransen för dtessa. De hade redan erhållit rätten till offentlig religionsutövning. De begränsningar som fanns i denna ansågs ej kränka samvetsfrihetens princip, ehuru frågeställningen hade förskjutits på så sätt, att man börjat formulera frågan, om det var förenligt med samvetsfrihetens princip, att en religion, nämligen ”landets”, hade en särställning. För infödda svenska medborgare menade man sig allmänt i den akademiska undervisningen lösa bekännelseförpliktelsens förenlighet med den individuella samvetsfrihetens princip genom att tillämpa samma distinktion, som fanns uttryckt i grundlagarna. Var och en fick inom sig hysa vilken uppfattning han ville i religionen. Med den inre tron hade ingen överhet att skaffa. Med denna inre tro förenades följaktligen samvetsfrihetens princip, och tillika principen om religionens oförenlighet med tvång. Däremot betraktades den som utspred nas, att biskopen i Skara Thure Weidman hade disputerat under Nelander och som docent i lärdomshistoria och moral vid Lunds universitet föreläst över jus naturac 1767—69. Weidman hade efter Nelanders död erhållit dennes stora kyrkorättsliga arbete för att ombesörja dess tryckning. Se härom nedan s 205. Om dessa personers agerande vid debatten om religionsfriheten se Hessler 1956 s 147 ff. 185
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=