religion, vilket hade varit oförenligt med religionens karaktär. Däremot fick ingen i sin religionsutövning handla på ett sådant sätt, att han utgjorde ett hot mot samhällets lugn. Ingen fick således sprida avvikande religionsuppfattningar eller uppenbart avfalla från den antagna bekännelsen och ge uttryck häråt, så att han därigenom utgjorde en samhällsfara. Avfall från läran eller spridandet av avvikande religionsuppfattningar var en handling, riktad mot staten, vilken skulle beivras av denna för dess egen säkerhets skull. Detta ansågs ej strida mot samvetsfrihetens princip. Så tolkades också § 16 av de juridiska instanserna i de stora läsarmålen några år efter regeringsformens antagande. Konfessionskravet för svenska medborgare till ”landets religion” kvarstod, men uppfattades samtidigt som förenligt med samvetsfrihetens princip.®® Staten fastställde en religion som ”statsreligion” och krävde, att alla svenska medborgare skulle bekänna sig till denna religion, men ansåg sig samtidigt ha iakttagit den individuella samvetsfrihetens princip också för infödda svenska medborgare inom de gränser statens krav på yttre lugn och säkerhet uppställde. Individens rättigheter begränsades av statsändamålets krav. Religionsfrihetsproblemet för svenska medborgare överlämnades därmed åt följande generationcr. 80 För denna tolkning se Göransson 1964 s 99 ff. 187
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=