dets religion och övergå till annan. Trots avsaknaden av bestämmelser om bekännelseförpliktelse för svenska medborgare, finns underförstått i RF, att dessa skall bekänna sig till landets religion. Religionsfrihetsparagrafen innebär i stället enligt Hessler, att även svenska medborgare däri försäkrades rätten att utan yttre tvångsföreskrifter få utöva sin religion, dvs den lutherska religionen, som samtidigt var ”landets religion”. Svenska medborgare skulle tillhöra den svenska lutherska kyrkan, men de skulle ha frihet att utöva sin religion, som deras samveten bjöd dem. I första hand menar Hessler detta syfta på ”de förnäma”, de bildade, som höll sig borta från gudstjänst och nattvard. Dessa skulle ej kunna tvingas härtill. Med § 16 avsåg grundlagsstiftarna således enligt Hesslers tolkning att skapa större fiåhet i religionsutövningen för svenska medborgare, i första hand ”de bildade”, däremot inte att konfessionskravet skulle upphöra.’^’^ Ovan har såväl frågor rörande den politiska religionsfriheten för främmande trosbekännare sombekännelseförpliktelsens förenlighet med samvetsfriheten för infödda svenska medborgare följts inomden akademiska undervisningen under 1700-talet. Hur förhåller sig nu de utv’ecklingslinjer, som kunnat konstateras inom denna undervisning, till stadgandena om religionen i RF 1809? Konfrontationen mellan utvecklingen inom den akademiska undervisningen och 1809 års RF:s stadganden om religionsfriheten är angelägen ur flera synpunkter. I såväl teologiska och juridiska som filosofiska fakulteterna hade under hela århundradet religionsfrihetsproblemet behandlats. Detta gällde både när problemet ställdes som det politiska sp>örsmålet om främmande trosbekännares religionsutövning och när det formulerades som bekännelseförpliktelsens förhållande till samvetsfriheten för infödda svenska medborgare. Vid föreläsningar, som behandlade dessa problem, satt blivande präster, jurister och ämbetsmän som åhörare och förde anteckningar. Vid dissertationer, som behandlade hithörande problem, medverkade de som respondenter. Problemet var vidare en fråga, som intensivt diskuterades vid riksdagarna under hela århundradet. Universitetsunder\'isningen hade därför en särskild aktualitetsanknytning, när den behandlade religionsfriheten, helst som detta tillika var ett statsrättsligt spörsmål. Undervisningen i denna fråga kan också antagas ha haft en viss opinionsbildande effekt på dem, som senare kom att inneha prästämbeten, domarämbeten eller andra statsämbeten, eller i några fall rentav deltagit aktivt i debatten omreligionsfriheten vid 1809 års riksdag.'^® 77 Hessler 1956 s 147 ff samt särskilt s 184 f, dens., 1964 s 13 not 5. Om Hesslers tolkning se Kjöllerström i StvT 1956 s 384 ff, Ahrén i KA 1956 s 244 ff, dens., 1964 s 45 ff, Palmquist 2, 1958 s 88 ff, österlin 1960 s 411 ff, Göransson 1964 s 103 not 2, Rehnberg 1966 s 207 f, Andrén i STK 1968 s 155 ff. 78 Det senare gäller t ex Sven Caspar Wijkman, en av prästeståndets ledamöter i konstitutionsutskottet och professor i teologi i Uppsala, A G Mörner, invald i konstitutionsutskottet 31/7 och väl förtrogen med t ex Neikters syn på stat, religion, religionsfrihet och kyrka, en av de ledande i författningsdebatten, J A Lindblom, förutvarande professor skytteanus i Uppsala, i egenskap av talman för prästeståndet med rätt att närvara vid konstitutionsutskottets förhandlingar. Det kan också näm184
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=