religionsutövning.^^ Beträffande ”landets egna barn” är det för avhandlingarna självklart, att dessa skall bekänna sig till landets religion. Vidare betonar även dessa dissertationer ateismens skadliga samhällseffekt, .\teism leder till förnekande av själva grundvalen för samhället, då en ateist ej kan sägas vara bunden till de pacta, varpå staten vilar. Den rätta och sanna religionen däremot har en för staten positiv effekt, varför överhetens skyldighet att tillse, att endast den rätta och sanna religionen blomstrar, inskärpes. överheten bör vidare tillse, att medborgarna bekänner sig till denna religion. Den överhet, som värnar om den sanna religionen, befordrar därmed även statens ändamål och nytta och medborgarnas säkerhet. Grönvalls efterträdare från år 1748 Lars Dahlman hade redan som adjunkt vid Lunds universitet responderat för en av honom själv författad avhandling, som under direkt citerande av RF 1720 § 1 och 1735 års religionsstadga framhåller nödvändigheten a\' enheten i religionen för ”landets egna bam”.'*® Åberopandet av^ 1735 års religionsstadga understryker av^handlingens polemiska udd mot pietismen och dennas hot mot religionsenheten i landet. Med stöd av KL 1686 och dess stadganden om bannlysning understrvker avhandlingen överhetens rätt att med v^ärldslig makt ingripa gentemot den som hotar religionsenheten. Som yttersta medel bör överheten tillgripa landsförvisningsstraff. Under hänvisning till 1735 års religionsstadga och med användande av denna stadgas uttr>'ckssätt säges, att när någon undergår straff för brott mot enheten i religionen, är ej ett strikt straffbegrepp tillämpbart. Religionen är oförenlig med allt tvångoch allt världsligt straff. Men som religionsstadgan visar, straflas en som utsprider villfarelser i religionen ej i och för sig för religionens skull utan för de oroligheter, och faror för staten, som spridandet av villoläror medför. Som samhällsfarlig straffas därför en som utsprider villoläror i religionen, och i detta fall är det naturligtvis fråga om ett verkligt straff.^l Tv^å årtionden senare hade konfrontationslinjerna förskjutits. Nu upplevdes inte längre pietismen som det starkaste hotet mot enhetskyrkosystemet. På 1750-talet v^ar det herrnhutismen som stod i centrum. Påpassligt och med stark aktualitetsanknytning utkomunder Dahlmans presidium en av'handling, sompå motsv’arande sätt visar på det nya hotet mot religionsenheten. Det bör observe38 Se ovan s 109 f. 39 Grönvall-Lithovius, De nc.xu verae religionis et status civilis, 1736 kap 2 § 1 s 14 ff, Grönvall-Schyllberg, De officio principis christiani circa curandam veram religionem, 1737, passim, Grönvall-Näsman, De conscientia cura politico digna, 1737, tes 4 ff s 10 ff, Grönvall-Westén, De atheo boni moribus minime apto, quam contra Baylium. . . , 1737 § 3 ff s 6 ff. Av dedikationen framgår, att respondenten Andreas Westén ( sala univ 1731, prvd 1736, död i Finland 1742. Odén 1902, 2274. Grönvall-Fellenius. De christianismo, verae politicae non adverso, 1743 passim. 40 Dahlman-Koraen, De concordia imperii & sacerdotii in statii civili, 1738 § 15 s 17 ff. Om denna dissertation se ovan s 79. 41 Ibm § 18 s 23 ff där ocks. 1687 års förordning om process i domkapitel § 14 och RF 1720 § 1—2 citeras för att underbygga synpunkterna. —1742) skrivät avhandlingen. Denne hade inskrivits vid Dpp146
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=