6i Kreon: Vt äro beredda att bäraglödandejärn i våra händer, att krypagenom eld och svärja vid gudarna, att vi varken gjort det eller varit medvetna därom. Och Theodoretus berättar, att i den gamla kyrkan en viss renlärig biskop brukat detta bevis, då han stred med en ariansk. Att det säkert^ fumiits i Frankrike på Karl den stores tid, bevisas av Saliska lagen, och likaledes i Tyskland, av den Sachsiska rätten. Aveni Itahen ochEngland finnas omdeima sak märkvärdiga urkmider ochexempel. 84 Själve påven i Romvittnar omatt det har funnits i Livland och att myndigheterna där hava tvungit dem, som voro misstänkta för något brott, till järnbördens domsutslag och utkrävt dödsstraff på dem, om någon bräimskada hade följt. Den var alltså i viss mån överallt i bruk. Hos oss kunde emellertid i varje tvist denna bevisning brukas. Tvist omfakdock blott i sakfrågan, icke i rättsfrågan, vare sig nu tvisten gällde börd eller något brott som stöld, hor, giftmord osv. Det iakttogs emellertid, att, ehuru målsägaren icke var skyldig att bevisa (icke ens nu är han enligt Landslagen skyldig därtill, även omannat iakttages i praktiken av billighetsskäl), var han likväl skyldig att gå ed omfalsk angivelse och illvilja, att han varken för vinnings eller hats skull tillvitade den anklagade ett så stort och farligt brott. Att ed dock icke Eder skulle gås amiat än omden anklagade frivilligt valt järnbördsutslaget, kallades a swurin Eedh.^ Men om den anklagade hade vädjat till nämnd eller edgärdsmän (vilket stod i hans fria skön) och hade lämnats i sticket av dem och således tvingades till järnbörd, fick målsägaren eden om falsk angivelse efterskänkt, liksom även svaranden ansågs hava frivilligt efterskänkt den, då han i målsägarens frånvaro genast begärde ifråga omsin oskuld detta slumpartade doms- 85 utslag. Dessutom ålades den anklagade järnbördstvång, särskilt vid dråp, endast sedan han hade överbevisats genomvittnens utsaga. Ty mot tumleder till ordal om ordalsmål »Vi var beredda bära glödgat järn, gå genomeld och heligt svära på att ej ha gjort det och att ej ha begrepp om vemsom planlagt eller verkställt dådet.» (Övers, av Hj. Gullberg, 1935.) ^ J. Grimm, Deutsche Rechtsalterthiimer. 4. Ausg., Bd 2, 1899, s. 567-578 har samlat ett stort antal textställen omjärnbördens förekomst. ^ Benämningen a swurin Eedh användes för den högtidhga ed, som käranden avlade om sanningen av sin beskyllning mot svaranden; i Skånelagen är den vanliga formen assvaru ep. Även andra liknande former förekommo. Se Schlyters Ordbok, 1877, s. 40 och där anförd htteratur och Holmbäck i Svenska landskapslagar. Ser. 4, 1943, s. LVt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=