6o Dess urspnmg Dess urspruiig tog hos OSS uppenbarligen sin början i religionen, Ty Poppo^, somvar den förste somkomtill Norden®för att plantera 83 Guds ord, bevisade i närvaro av Sveriges och Danmarks konung Erik genom en på handen trädd glödande järnhandske sin förkimnelses av folket betvivlade sanning. Därav följde, att man sedermera i varje tveksamt mål vädjade till ett sådant Gudsbevis, och denna sed Ordalslag Övergick till lag, somhade följande lydelse®: All dulzmåhl ståndi tiljärnochGudz do mb, warder han skiär atj ärni, wari frij, men bränner at järni, wari fälter, dvs. Tveksamma mål stånde till järn och Guds dom; om han icke brännes avJärnet, är han oskyldig; omhan brännes, vare han dömd. Från detta bruk härledde det sig, att alla sanna Jämteckn tecken fordom kallades järntecken^ på samma sätt som idag varsel och förebud betecknas med detta namn. Men det må förhålla sig Dess räckvidd huru som helst med dess ursprung hos oss, så är det likväl allmänt bekant, att järnbörd brukades förut över nästan hela Europa. Ja, de fmnas, somhänföra den till de äldsta grekerna®på grund av en tragedi av Sophocles®, där vakterna på följande sätt ursäkta sig inför konung ^ Legenden omPoppo, kristendomens förste missionär i Danmark, berättas först av Korveymunken Widukind (Res gestae Saxonicae. Ed. K. A. Kehr, 1904, s. 483) och utbroderas och varieras av följande krönikörer och historieskrivare, bl. a. Saxo, Gesta Danorum, T. i ed. OlRIK &RiEDER, s. 281 (Lib. X. II, 4). Denne Poppo torde kunna identifieras med Slesvigbiskopen Poppo, sombör ha levat under de sista decennierna av 900-talet; se EllenJorgensen i Dansk biografisk Leksikon, 18 (1940) s. 483 och där anförd litteratur. * I likhet med väderstrecksbenämningen Septentrio, ’norr’, kan även väderstrecksbenämningen Boreas, ’nordanvind’, ’norr’, begagnas som en geografisk landbenämning, ’landet i norr’. Norden (se ovan s. 3 not i). ® Formuleringen av denna lag synes Stiernhöök hava hämtat frän Olavus Petri, En Swensk Cröneka, s. 46: »Och finnas än nw gambla laghböker som sådana sett innehalla, om twitfuelachtiga saker, Stånde til jem och gudz doom, warder han skäär ått jerne, wari frij. Brinner ått jeme wari felter.» * Formenjärntecken [i Stiernhööks lat. text: signaferri] Uksom den i den äldre danskan förekommande formen jcsrntegn beror, enligt Svenska Akademiens Ordbok, Bd 13, 1935, J, sp. 471, på felaktig anslutning till järnbörd. Dess erj-mologi är oviss, dock trohgen av ett adj. iarkn, motsvarande got. airkns, ’klar’, ’ren’. ® Den komparativa rättshistorien lär, att järnbörden går tillbaka ända till den indoeuropeiska urtiden. För de gamla grekerna tillhörde den redan urliistorien, vars bruk icke längre voro aktuella, utan hörde hemma i sagans eller legendens värld; se A. Kaegi, Alter und Herkunft des germanischen Gottesurteils (i Festschrift zur 39. Versammlung deutscher Pliilologen und Schulmänner. Ziirich 1887, s. 40-60). Omgudsdomarna i antiken se R. Hirzel, Der Eid. Ein Beitrag zu seiner Geschichte (1902), s. 182-186. Att bruket av ordaher flammade upp under den tidigare medeltiden torde bero på visst inflytande från kristendomen i dess då förkunnade form. ® Sophocles, Antigone v. 264-266: ■^p.EV S’ £TO[.[jLoi xal (i.’jSpou<; atpeiv yzpoi's) xai Ttup Siépitetv xai, opxtopLOTeiv, TO p.Y)TE Späoai [XT)TE TCO ^uvEiSévai xtX. [LuSpo? betyder ‘glödande järnklump’ ( /érrwm cj/iiens i Stiernhööks latinska översättning).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=