RB 2

62 vittnen synes detta bevisningssätt hava varit tillåtet som det yttersta medlet att bringasanningen i dagen. För övrigt stod det den anklagade fritt att värja och försvara sig med tre tolfter edgärdsmän. Omemellertid den anklagade hade funnit några edgärdsmän, men icke så många, som krävdes vid full bevisning, och målet därför föll under järnbörd, måste, somvi hava sagt, av målsägarenavläggas godtrosed. Det förtjänar för övrigt att beaktas, att detta svaga försvar länuiades blott åt de anklagade och att ingen målsägare frivilligt med så stor medgavs blott valde denna bevisbörda, då han, de anklagade Bevisning genomordal som nyss sades, icke heller genom att tillvita någon ett brott var nödgad till annan bevisning. I bördsfrågor, som voro förbundna med krav på riket, togo även målsägarna emellertid risken; av så stort värde var nämhgen riket och arvsrätten därtill. Då t. ex. Harald Gille, som sedermera blev Norges konung, hade kommit från Irland och påstått sig vara av kunglig börd och arvinge till Norges rike, säger Saxo Grammaticus^ att: Ajjirmationi sues fidem divitii examinis argiimento preestarejtissus, super candentes laminas, nudatis plantis, incessit, iisdemq. tndla ex parte corruptioribus, complures liquido incolumitatis argumento ad assertionis suce ereduUtatem perduxit. Detsamma hava många konungar i Norge försökt och fullgjort såsom Sigurd Slemmedjäkne, Östen, Erik Erhng Steenwägh [o: Stenvägg], Magnus och Håkon Håkonsson. Den förstnämnde (Sigurd) av dessa var mera självmedveten än den homeriske Telemachos, somsvarade Nestor på dennes fråga, vems son han vore, att han visserhgen kallades Odysseus’ son, men att ingen funnes, som säkert själv visste, av vilken far han stammade, och tvekade således icke att erkänna sin fader, medan den senare åter 86 klokarehänsköt saken till sin moder.^ Platsen för provet var i regel platsen för domstolen. Varje bevisning borde nämligen försiggå vid domstolen. Sedan blevdet bruk, att tvekamper skulle äga rumpå en slätt eller vidett vägskäl, men attjämPlatsen för järnbörden ^ Saxonis Gesta Danorum, T. i ed. Olrik & R.«der (1939), s. 363 (Lib. XIII, ii, 3): »han, ålagd att med bevisning genom Gudsdomsprov giva trovärdighet åt sitt påstående, gick med bara fötter över glödande järnplåtar och förmådde med föttema alldeles ofördärvade genom detta klara bevis omvälbefinnande många att tro på hans påstående.» * Homer. Od. I. v. 215 f.: Nog har min moder sagt, att min fader han [o: Odyssevs] är, men omöjligt vet jag det själf, ty sin egen börd har ju ingen bevittnat. (Övers, av E. Lagerlöf, 1908.) Av misstag förlägger Stiernhöök (eller hans källa) detta yttrande av Telemachos till hans samtal med Nestor i Od. III.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=