RB 2

45 å samhällets eller häradets vägnar och somyrkadepåhäradets rättighet, Häradtz Socknare, sombenämningarna äro i den forna rätten. HäradzSocknarc Emot alla dessa tre ansågs svaranden hava förbrutit sig genomsin förseelse, först och främst och huvudsakhgen och genomsjälva saken emot målsäganden; emot konungen genom pliktförgätenheten eller lagöverträdelsen; emot samhället eller häradet genomdet dåliga exemplet. Ty förbrytelsen har ägt rummot nästans Hv, rykte, välfärd eller egendom och intressen, mot lagens ochkonungens uttryckliga förbud, mot medborgarnas lugn och endräkt. Dessa tre skulle således bhdkas, dessa tre skulle tillfredsställas; av 64 dem krävde den förste det, somtillhördehonom och var det förnämsta, de bägge övriga det, somhörde det allmänna till. Men den ene kunde härvid icke upphäva den andres rätt, även omhan hade efterskänkt sin egen; därför var det tillåtet att träffa förhkning omvarje förseelse, skada eller oförrätt, för vilkenpenningböter voro förskyllda, dock utan någon annans förfång, vars egen rätt icke kunde midanröjas, något som överhuvud taget har behålHt sin giltighet i Landslagen även i våra dagar, dock endast i svårare mål, ty de lätta lämnas obeivrade, men även förr i tiden hava också vissa lätta mål länmats obeivrade. Före Birger Jarls tid^ var det lag, att käranden efterskänkte den honomlagHgen tillkommandehälftenmenatthälftenavdenandra hälften tillföll honom och en fjärdedel därav konungen och en fjärdedel häradet, men, somjag sade, blott i lättare mål. Men detta ändrade Birger Jarl därhän, att omt. ex. vid reahnjurier, blott sår, märke eller ärr syntes, konungens och häradets kassa skulle hava sin rätt okvald att indriva fulla i lagen fastställda böter, vad helst än målsägaren hade funnit för gott. Men i svårare mål var ordningen denna; först hade den förorättade eller hans närmaste släkting rätt att föra talan, därnäst konungens ombud och sist häradet. Omden förste efterskänkte eller 65 avstod, upphävdes icke den andres och den tredjes rätt, såframt icke svaranden vid domstol vunnit målet gentemot den förste käranden, ty då var domfälld, att han vunnit även gentemot de bägge övriga; de fingo nämligen icke någon rätt att vidare föra talan i det målet. Men icke tvärtom. Ty omkonungen och häradet ingingoförlikning angående något brott (vilket ofta hände), var det likväl målsägaren * Stiehnhööks följande framställning grundar sig på Östgötalagen, Vådamålsbalken kap. 6: § 5-6.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=