46 medgivet att göra sitt krav gällande. I våra dagar kunna enligt Landslagen konungen ochhäradet ej i vissa mål, särskilt angående dråp med vilja, ingå förlikning till förfång för målsäganden. Ty dennes rätt kan ej åsidosättas, närhelst han kräver den. Om svaranden efter given lejd icke har inställt sig inför domstolen, och tvärtom, om svaranden gripes på bar gärning, kunna icke målsägaren och häradet ingå förhkning till förfång för konungen, så att det icke blir möjligt att utkräva det hvsstrafF, som lagarna pålägga. Men, som även förut är sagt, i lättare mål iakttogs detta icke särskilt strängt. Såsom lättare ansågos alla de mål, somgällde mindre än en marks värde, ty i dessa var det svaranden tillåtet att fria sig med sju örar; avsikten därmed var, att han icke skulle vara tvungen att bjuda edgärdsmän och 66 löpa risken av tredubbla böter. Men omytterhgareen tredjedel [=en örtug] skulle fylla den åttonde ören [dvs. om målet kom att gälla hela åtta örar (=en mark)], tillkomrätt till andel i böterna konungen och häradet: är ortugh a ottunda öre, giälda bade Karle och Konungar.^ Men då dessa fordom endast förde civil talan, dvs. blott för penningböternas skull, ställdes även den främst i delaktighet i böterna, som var den förste att föra talan. Detta iakttogs noga, särskilt om svarandenicke var i ståndatt betala var ochen, tytill huvudmannen borde full betalning erläggas; han svekproportionsviskonungen och häradet, även omhan ibland proportionsvis även svek målsägaren, men sällan. Men om den fällde alls icke hade några tillgångar, var han skyldig att utföra arbete, först åt målsägaren och sedan åt konungen, utan att någon hänsyn togs till häradets rätt, som om detta hade efterskänkt den; målsägaren har även rätt att efterskänka sin rätt; dock utan förfång för konungen, som det oaktat kan utkräva sin rätt till arbetskraft av svaranden. Om emellertid målsägaren och konungen avstå från talan, förutsättes, att häradet, somjag har sagt, antingen efterskänkt sin rätt eller icke haft någon. Dessa åklagare kallades från början, såsom också tidigare nämnts. ^ Böljan av Östgötalagen, Räfstabalken kap. lo lyder i översättning av E. Wessén 1933: »Nu löser sig någon från en ed, somhan kan få efterskänkt. Sker det med sju örar, vare han saklös. Sker det med en örtug på den åttonde ören, böte han både till härad och konung.» Det är framför ortugh, som finnes hos StiernhöÖk, har denne hämtat från 1607 års editio princeps; det finnes icke i någon av de bevarade och av Schlyter granskade handskrifterna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=