10 egen lag och lydde under konungarna mera på grund av en förII bundsöverenskonimelses förphktelse än på grund av en ren miderkastelses. De voro fordomvana vid att leva fritt tillsammans med sina småkonungar, vilkas myndighet över lagmännen hade upphört, något sombåde valsättet och den nyvalde konungens försäkran tydligt visa, då han efter konungavalet och den till alla avlagda eden icke desto mindre fördes kring genom landskapen och måste lämna garantiförklaring till vart och ett för sig både angående bekräftelse av deras lagar och att icke införa några nya. Det är därför icke att undra över att de hade vart och ett sina egna Upplandseller Uppsala- lagar; bland dessa är pågrundavlandskapets rang, ålder ochmyndighet Upplandslagen den främsta. Om den säger en norsk författare^ för omkring 250 år sedan: Uppsaladoiimrett intar försteget framför alla övriga; när man hland de övriga icke är ense om vad som är rätt, hör avgörandet träffas efter denne domares skön eller enligt Uppsalalagen. Dess förste författare var Viger Spa, somvi nyss nänmde, den andre efter denne Birger, den heliga Birgittas fader, från vilken denhöggrevligaBraheätten’ leder sitt ursprung. Båda voro landskapsdomare eller, som de gamla lagarna kalla dem, lagmän eller nomarker, vilka också i verkligheten voro närmast efter konmigen i rang och värdighet. Men de lagar, som skrevos av Viger Spa och icke i ett sammanhang påbjödos, försvunno med åldern och genom i två gånger skedda omarbetningar; det lider dock intet tvivel, att mycket av demfinnes bevarat i våra dagars lag. Ty konung Birger upphävde dem icke alla, utan blott de betungande, och uttolkade de dunkla, såsom han själv uppger. Han tilläde därefter de lagar, som hade stiftats av Erik den helige, vilka hava även de, sådana somde av honom hade påbjudits. lagen I Jfr Snorre Sturlesons Norske Kongers Chronica. [Med flera andra historiska texter.] Vdsat paa Danske, affP. Clausson, 1633, s. 21:5 »Vdi huer Landspart [ udi Suerrig], er en Lagmand oc Lagting, oc besynderlig Long, oc Lagmanden ... oc hues Lougene icke komme ofuereens met huer andre, da skal alting rettis eftir Vpsalla Loug, oc skulle alle de andre Lagmend v.ere den Lagmand underdånige, oc lydige, som boer udi Tiendeland.»—P. Claussons danska översättning av år 1633 var källan för Stiernhööks kännedom om den isländskfornnorska historiska litteraturen. * Denna grundlösa, blott något hundratal år gamla genealogiska konstruktion, som 1647 i tryck behandlats av J. Gustafsson Örnewinge, Genealogia Brahaea (själv en Braheätthng utomäktenskapet), fick naturUgtvis icke saknas i ett arbete författat af en förutvarande professor och hovrättsledamot i Abo, som därtill själv nyligen (1649) adlats. I den av Almquist (se dennes ovan s. 4 not i anförda arbete) utgivna tidigare versionen (o. 1650) av i;a kapitlet_ saknas (s. 41) denna uppgift, som Stiernhöök tydhgen lärt känna genomÖrnewinges skrift Riksdrots 1641, hade greve Per Br.ahe (f. 1602, d. 1680) 1665 förordnats att föra ordet i di rektionen för lagens överseende.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=