149 sigh til giäffträälz: ingen må och annan til giäffträlz takah dvs. Det är icke lovligtför någon vare sig att giva sig till träl eller att mottaga den som så givit sig. Detta hava i själva verket stackare ofta gjort, an- Frivilligt tingen av rådlöshet eller av någon annan orsak, då de misströstade om sitt livsuppehälle. Känt är, att många ofta hava gagnat sig själva och den allmänna nyttan mera, när deras arbeten styrdes av andras uppfinningsförmåga. Få blevo emellertid trälar frivilligt, flera mot sin vilja, i det att de tagits tillfånga antingen i krig eller genom stråtröveri eller förtjänat det genom illgärningar eller voro tryckta 204 av skuld. Dem, som voro tryckta av skuldsättning, plågade romarna fordom, som om de voro trälar, till den grad att enhgt De tolv tavlornas lag^ borgenärerna sins emellan deladekroppenav dengäldenär, som icke kunde betala sin skuld. Gallerna behandlade dem, enligt Caesars® berättelse mänskligare och visade dem en viss heder; de kallade dem emellertid ambactos, somjag tror vara det samma som vårt ambat; därom något längre fram.^ Till dessa räknas icke oförtjänt de, som vid tärningskast eller någon annan lek satte frihet och liv på spel och, när de förlorat, gingo i frivillig träldom, alligari se et vcenire passi, som Tacitus® berättar i Germania. Dessa liksomde, somunderkastade sig och sålde sin frihet för pengar, blevo ^ Upplandslagen, Köpmålabalken kap. 3. »Ingen har rätt att giva sig till gävträl, och ingen har heller rätt att mottaga en annan somgävträl.» Övers, av E. Wessén, 1933. Enligt Östgötalagen, Ärvdahalken kap. ii infördes detta förhud av Birger Jarl. På visst sätt kan sägas, att detta var en inskränkning i fri mans rätt att förfoga över sig själv. “ Det ifrågavarande omänskliga rättsbruket finnes ej upptaget i C. G. Bruns’ fragmentsamling av Leges XII tabularum i hans Fontes iuris Romani antiqui. 6:e uppl. utg. av Th. MommSEN och O. Gradenwitz (1893). I sitt arbete Noetes Atticae, XX, I, 14-19 (ed. C. Hosius, Vol. 2, 1903, s. 288) återger Aulus Geluus en diskussion mellan den romerske juristen Sex. Caecilius och filosofen Favorinus omvedergällningsrätten (lex talionis) och låter därvid filosofen säga: »Namde inmanitate illa secandi partiendique humani corporis, si unus ob pecuniamdebitam iudicatus addietusque sit pluribus, non libet meminisse et piget dicere. Quid enimvideri potest efferatius, quid ab hominis ingenio diversius, quamquodmembra et artus inopis debitoris acerbissimo laniatu distrahebantur, sicuti nunc bona venumdistrahuntur?» »Ty det faller ingen in att komma i håg och det väcker olust att omtala den bekanta omänskligheten att stycka och fördela en människas kropp, när någon på grund av penningskuld tilldömts flera. Vad kan väl synas vara vildare, vad mera skiljaktigt från människans natur än att en medellös gäldenärs lemmar och leder med ett skoningslöst slaktande slitas i sär såsom nu för tiden egendom styckevis skingras och försäljes?» Antagligen har Stiernhöök hämtat sin uppgift från något utländskt rättsliistoriskt arbete, där man begagnat detta Gellius-ställe som»källa» för ett »fragment av De tolv tavlornas lag». ® C. Julius Caesar, De bello Gallico, VI. 15.2: »Equitum (Galliae), ut quisque genere copiisque amphssimus, ita plurimos circa se ambactos chentesque habet.» Av sammanhanget att döma uppfattade Caesar detta latiniserade galliska ord ambaetus ungefär likbetydande med dietts. Redan antika lexikografer och etymologer ansågo emellertid, att ordet betydde lat. sert’us, gr. SouXot;: se A. Walde. Lateinisches etymologisches Wörterbuch. 2. Aufl. (1910) s, 92. * Se nedan s. 152. ® Tacitus, Germania kap. 24: »Låtande sig bindas och säljas.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=