136 bestånd i och genom sönerna, men utslockna genom kvinnorna; det var ingen risk, att de såsom fattiga och utan egen förmögenhet icke skulle bli gifta, då samma lag sammanband alla dem, bland vilka hustrurna skulle hämtas, och fäder, bröder, ja t.o.m. anförvanter voro skyldiga att länma hemföljd; orsaken till detta bruk försvann, sedan de fått arvsrätt tillsammans med sina bröder. Birger Jarl, som i likhet med kejsar Justinianus ansåg det obilligt, att de, som voro förbundna genombörd och blod, skulle njuta olika villkor, bestämde, att systern åtminstone skulle ärva en tredjedeb, vilken lag vi hava ännu i dag, men utsträckt att gälla alla kvinnor av vilket led och vilken linje somhelst, när de konkurrera med män och grunda sin arvsrätt på sin egen rätt och icke på någon annans. Östgötalagen tillåter, att kvinnor i rätt nedstigande linje, men blott i första led, tillsammans med män ärva en tredjedel, men i avlägsnare led ställas dc tillbaka, somnyss sades. Enligt Dalalagen ställes en kvinna även i första led tillbaka och får aldrig dela arv, om i samma led i86 finnes en man eller hans barn, men efter dessa får hon eller hennes barn ärva, och det som universalarvinge, om hon är ensam. Att kvinnor fordom alltid hava varit uteslutna framgår redan därav, att man säger, att denna lag^, enligt vilken hon får ärva efter broder eller ' Östgötalagen, Ärvdabalken kap. i stadgar: »Först är son ochjämväl dotter faders arvinge; son ärver två tredjedelar och dotter en tredjedel.» Övers, av E. Wessén, 1933. Omdetta stadgandes historia och innebörd se HolmbäCK & WessÉns kommentar i Svenska landskapslagar Ser. I (1933), (a), s. 135 och särskilt Holmbäck, Ätten och arvet (1919), s. 96 tF. —En huvudtes i Holmbäcks Ätten och arvet är, att Birger Jarls arvslagstiftning visserligen medförde en förbättring av kvinnans i skriven lag stadgade arvsrätt, som, på många håll ingen, blev hälften mot mannens, men å andra sidan innebar den ett hejdande för århundraden framåt av den utveckling till full arvsrätt, som var på väg i olika landskap, delvis på grundval av tradition frän äldre tider och förhållanden. Särskilt har han framhållit sådana tendenser i Uppland och Södermanland. Den lika arvsrätten har f. ö. via Bjärköarättenvunnit insteg i denkodifierade och stadfästa Stadslagen. Långt senare än Holmbäck grep sig G. Hafströman med arvsrättens historia och började, lockad av berättelserna om en särskild arvsrätt i Värend, att samla material till ett närmare studium av Värendsrättens historia och utbredning; se Historisk tidskrift, Årg. 57 (1937), s. 257 not 4. Den fulla publiciteten fick H.\fströms forskningar i hans instaUationsf öreläsning vid Lunds universitet 1955 och i en föreläsningsserie vidDansk-Svenska juristdagarna i Köpenhamn 1957. och till sist har hani en uppsats Hatt och huvai Svensk juristtidning, Ärg. 43 (1958), s. 272304 framlagt sitt ur domstolsakter samlade material och därur dragit sina slutsatser, icke utan polemik mot Holmbäcks i hans arbete av är 1919 framlagda åsikter. En orsak till den speciella Värendsrättens framgång ligger enligt Hafströmi hypotesen omden intima förbindelsen mellan Växjö stift och ärkebiskopsstolen i Lund, som antas hava fortfarit, även sedan Sverige 1164 fått en egen ärkebiskop i Uppsala. ^ Dalalagen, Giftermålsbalken kap. ii, enligt ed. princeps (förberedd av Stiernhöök), 1676, Ärvdabalkenkap. i: »Finnes son, tage han arv och orv. ... Finnes ej sons bam, men finnes dotter tage hon arv och orv [o: orv, ’lieskaft’, dvs. ’obetydlighet’; det rimmande uttrycket ’arv och orv’ betyder ’arv från det största till det minsta’, dvs. ’allt’] ... Denna lag har gällt, alltsedan Dalame byggdes.» Övers, av N. Sjödahl, 1936. Se kommentaren hos Holmbäck & Wessén, Svenska landskapslagar. Ser. 2 (1936), (a), s. 86 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=