120 manlighet, försvar och beskydd och utfäster samtidigt morgongåvan; tacksamt besinnande och sedan hon kort därpå bytt sin huvudbonad mot en, som hustrur bär, går honav sammaskäl ochpåsamma sätt in i huset, läppjar lätt på hustrubägaren, somden kallas hos oss, och utlovar å sin sida kärlek, trofasthet, flit och lydnad. Då fordomskrivna urkunder sällan och bland allmogen nästan aldrig brukades, ålåg det kvinnan att vart tionde år vid tinget eller kyrkan kungöra den på detta sätt givna gåvan, något som emellertid särskilt skedde hos 164 norrmännen.^ Vad somsålunda hade givits, fick hustrun behålla, icke blott på livstid eller med blott och bar nyttjanderätt, såsom fallet är med konungars, furstars och i våra dagar även adelsmäns^ morgongåvor, utan för alltid och med full äganderätt, så att hon ägde frihet att efter behag förfoga däröver och så att den, när hon dog, utan testamente övergick till hennes arvingar. Men omhustrun hade avlidit före mannen, blev den, somdenförut varit, mamiens, tyden hade givits för det fall, att hemies livstid bleve längre än hans. Därför kunde icke hennes arvingar göra anspråk på något därav, såsom de kunde med avseende på en tredjedel av lösörena, utomför det fall att barn av det äktenskapet funnos efterlevande. Demtillföll nämligen denna gåva och räknades till deras möderne och icke fäderne, så att fadern mot barnens vilja icke ens kunde få nyttjanderätten till den, vilket hittills varit brukligt. Enligt Upplandslagen^ räknades morgongåvan under mannens livstid såsom hustruns enskilda egendom, men när han hade avlidit, till hennes tredjedel; egendomen sammanblandas nämligen och delas. Om därför gåvan hade givits i lösören, förstår jag icke, vad hustrun viimer, som icke redan förut skulle enligt giftorätten tillfalla henne och heimes arvingar. Ty från det ögonblick, då hon blev gift, erhöll hon genast denna rätt till en tredjedel av maimens lösa egendom, så framt icke till äventyrs morgongåvan skulle utgå ur den lösa egendomen med frånräkning av denna hennes 165 tredjedel. Men omgåvan gives i arvejord, vinner hon åt sig och sina arvingar allt det som givits, mot Landslagen^, somicke utan vidare tillåter en dylik avyttring. ^ Magnus Håkonssöns (Lagaböters) Landslov, Arvebolken kap. 3 (Norges gamle Love indtil 1387. Udg. ved R. Keyser &P. A. Munch, Bd 2, 1848, s. 76). * Enbgt Kungl. Stadga av den 17 dec. 1644 § 7. (J. Schmedeman, Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner . . ., 1706, s. 243). [Fullst. titel se nedan s. 107 not 3.] * Upplandslagens regler om morgongåva finnas i Ärvdabalken kap. 4, 5 och 9. * Se Kristoffers Landslag, Giftermålsbalken kap. 7. Redan ett århundrade tidigare hade konung Magnus Eriksson i Tälje den 17 juli 1345 utfärdat en stadga, som bl. a. innehåller
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=