RB 2

II9 den gavs tidigt dagen efter, och det för (den förlorade) jungfrulighetens skull. Ty enligt Västgötalagen^ kunde morgongåva krävas endast under det villkoret, att samlag icke gått före fästning ochbröllop. Ty skulle en kvinna kunna vara fräck nog att begära morgon- 162 gåva, när hon redan i förväg gratis lämnat tillfälle till det, för vars skulle den plägade givas ? Åt en ärbar änka gavs den emellertid också, de njöto nämligen samma rätt somjungfrur. Morgongåvan gavs i lösören eller i fast egendom, arvejord eller avlingejord, men dock blott i en av lagen bestämd mängd. Omden hade överskridit denna, var den utan kraft och verkan och kunde återkallas av mannens arvingar, omde icke frivilligt samtyckt till den. Vad värdet angår, bestämdes denna mängd efter de olika stånden. Bättre bestämdes den av goterna i Spanien^ i förhållande till tillgångarna, så att den icke fick överstiga en tiondel av behållningen, vare sig den gavs av mannen till hustrun eller till mannen av fästekvinnans förmyndare såsom hemföljd. Morgongåvan utfästes under viss högtidlighet och med ceremonier. När jord eller en gård gavs, krävdes tolv vittnen eller, somlagen kallar dem, fastar, liksomvid all avyttring av jord, om den skulle anses laglig. Vid adligas^ bröllop inbars också en lans med en hoprullad fana, den nedlades vid fäste- vid utfästelsen kvinnans fötter, upplyftes därefter och, sedan talet och utfästelsen av morgongåvan avslutats, vidrördes den av de tolv fastarna och kastades 163 framför de nygifta. Denna sed är bibehållen än i dag. De synas hava brukat en lans i stället för den käpp, som fastarna skulle vidröra vid avtal, liksomenjordavyttringhade ägt rum, vare sig genomköp eller arvskifte eller till sist genom gåva såsom vid bröllop; härom nedan på tal omavtal.'* Hos allmogen bestämmer man efter ett annat skick och bruk. Sedan fästemannen tillsammans med sin brudförare gått in i gästabudshuset och fattat ett dryckeskärl, som kallas makebägaren, och brudföraren sagt några ord om den förändrade livsföringen, dricker fästemannen fästekvinnan till som ett tecken på beständighet. Ceremonier av dotalitium ^ Se Äldre Västgötalagen, Giftermålsbalken kap. 6 med Holmbäcks kommentar och StiernHÖÖKs eget uttalande hos J. E. Almquist, Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686 (1933), s. 132. * Lex Wisigoth., 1. III. t. i. c. 5 (ed. Lindenbrog, s. 53). ® Om hithörande ceremonier vid adligas bröllop se J. E. Almquist, Strödda bidrag till civilrättens historia. (1953), s. 23 f. Om förklaringen av lansens förekomst vid bröllopsceremonien se Schlyters framställning i Ordboken u. o. Skapti. Se f.ö. nedan s. 172 f. med tillhörande noter. * Se nedan s. 172 f. med tillhörande noter.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=