I2I Det var vidare brukligt, att under bröllopsdagarna fyra män från vardera sidan förutom fästemannen själv till fästfolkets ära buro bröllopskläder av säregen färg och form, vilka sedan icke skulle komma att användas; när bröllopet var till ända, krävde således antingen seden eller vidskeplig övertro, att de bortgåvos till vem som helst. Sedermera blev därom i lag stadgat, att de hellre skulle givas till kyrkors eller klosters bruk än till gycklare och spelmän.^ Dessa synas nämligen våra förfäder i högsta grad hatat såsomdagdrivare och uppfinnare av nöjen, vilkaverkadenedbrytandepå både själ ochkropp. Vare sig de därför pryglades, plundrades eller dräptes, var deras ställning den sämsta, och detta blev nästan alls icke bestraffat, somsedan vidlyftigare skall uppvisas i avsnittet om ärekränkning och dråp.“ Dessa ceremonier växlanuliksom fordom efter de olikalandskapen; på soirdiga ställen äro de ännui bruk, påandra hava de råkat i glömska. Äktenskaps Vi vilja nu taga i betraktande äktenskapets verkningar med avseende verkningar på den äkta mannens myndighet och egendomsgemenskapen, vilka päföljd i det ovan® anförda formuläret äro utmärkt sammanfattade. Kvinnan i66 gives åt maimen »till heders och hustru», så att både heder och lust nämnas; på vårt språk^ har hon fått namnet husets härskarinna, icke trälinna. Lagen bjuder därför, att hon skall behandlas med aktning (av mannen) och att han skall älska och främja henne såsom en del av hans egen kropp. En man, som pryglar sin hustru av elakhet, ovilja, svartsjuka eller i galenskap eller onyktert tillstånd, straffas med dubbla böter. Att aga på grmid av något fel var ostraffat tillåtet, men Hustruns om mannen tilläventyrs i agan överskridit måttan, pålägger lagen agandc honom straff, dock ej kroppsstraff, utan i form av rättsförlust. Den vill, att här icke verkan, utan (det onda) uppsåtet skall tagas i betraktande, vilket, då det gällde hustrun, icke kunde presumeras föreligga, såframt det icke uppenbarligen bevisats. Ehuru han således icke såsom en mördare riskerade sitt liv, fick han dock utbetala församma bestämmelse. Stadgan trycktes 1687 efter det då ännu bevarade originalet avJ. Hadorph bland hans bihang »Några gambla Stadgar» till hans edition av Biärköa Rätten, s. 19. Efter HaDORPHs avskrift har stadgan sedan tryckts i DiplomatariumSvecanum, Vol. 5 (1858-65), s.475 fF. ^ Om förbudet att giva sådana kasserade bröllopskläder till lekare se den i närmast föregående not anförda stadgan s. 479. * Se nedan s. 279 tF. och 266 f. * Se ovan s. 117 f. * Angående etymologien av ordet hustru se Hellquist, Sv. etymol. ordbok (1922), s. 248; angående dess former och betydelser se Söderwalj:, Ordbok öfver sv. medeltidsspråket, Bd i (1884-1915), s. 525 och Supplement, H. 10 (1945), s. 317 f. {husfru). —Se vidare nedan s. 123 not 5. Hustrunamnets heder
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=