RB 2

91 han inomett dygn, sedan dråpet skett, liksomi upphetsning hämnas dråp med dråp, ingalunda straffas medhvet eller med biltoghet, utan blott med en offentlig bot och obetydhga penningböter. Även i civilsaker lämnades någon gång verkställigheten till måls- Verkställighet ägaren. Omnämhgen den anklagade icke frivilhgt hade betalat det ^ civilsaker utdömda, var det tillåtet att utan att begära hjälp av fogden själv uttaga det, vilket våra förfäder kallade Nema och själva fånget Nam; Nema. Nam därifrån härleder sig Witernamium^, varmed i våra dagar anglosaxarna benämna repressalierna, vilkas släktskap med detta slag av verkstälhghet [o: beslag, kvarstad, självpantning] är mycket stor, 125* dock med den reservationen, att denna då först tillåtes mot en annan makts undersåtar, när vägran att göra rätt för sig är uppenbar och kravet icke går över måttet av den skuld, på vilken anspråk göres. F. ö. var detta fång (Nam) enligt vår forna rätt noga bestämt genomvissa villkor och gränser; det fick nämhgen icke äga rum annat än efter avdömt mål och blott om gäldenärens egendom kunde tagas utom hans gård och grund. Ty ommålsägaren tagit sig denna rätt, antingen ehuru skulden icke var fullkomligt klar, änskönt dom fällts, eller i gäldenärens hus, löpte han risk både för sitt liv och sitt mål. Ty den anklagade ägde rätt att försvara sig och sitt, ostraffat även med dråp och sår, medan tvärtomfordringsägaren i detta fall, för den händelse han begått något, var skyldig till dubbla böter, förutomdet att han både förlorade målet och bötfälldes som brytare av hemfriden. Vår Dala- eller Dalska lag^ inskränker detta fång till vissa saker och till viss tid, så att det var tillåtet att tillgripa särskilt det som var lättanskafihgt och till hands och i dagligt bruk. Det samma var enligt Västgötalagen^ tillåtet, även om dom icke fällts, blott skulden var klar och den anklagade blivit krävdpå den med en granne somvittne: ähn Madir kräfwir man skuld, tå skal han a Granna hans 126 kalla låtha themwedhwahru, och höra, at han kräfwer han Skuld; tå må han Nema han sidan, ähn han wil. Detsamma ^ Witernamium är cn latinisering av den i fomcngelskan förekommande lagtermen Withernam, ’beslag’, ’kvarstad’, ’självpantning’. Se Du Cange, Glossariumad scriptores mediae et infimae Latinitatis, s.v. Withemamium, Wythemamium-, H. Spelman, Glossarium archaiologicum. (1664), s. 573 och J. H. Baxter &Ch. Johnson, Medieval Latin Word-List (1934), s. 464. ® Genom misstag vid pagineringen hava sidtalen 125 och 126 satts två gånger. ® Dalalagen, Tingmålabalken kap. 7. * Västgötalagen, Rättlösabalken kap. 7: »Omen man kräver en annan på en skuld, då skall han tillkalla hans grannar, låta dem vara tillstädes och höra, att han kräver honom för skuld. Då får han taga nåmav honomsedan, omhan vill.» Övers, av £. Wessén, 1946.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=