TIONDE KAPITLET Om sätten att verkställa domen och om förfädernas straff i allmänhet 125 INNEHÅLL Domsverkställigheten i förhållande tiU bevisningssätten. I förhållande tiU målen. VerkstäUighet i livssaker stundom tillåten målsägaren; ävenså i civilmål. Na moch vedergällning. Straffet för tredska fordom bUtoghet eller bannlysning. Förfädernas straff i allmänhet i brottmål. et sista som återstår av domstolsförfarandet är verkställigheten. Sedan i ett tveksamt mål bevisning på det ena eller andra sättet åstadkommits, var det icke svårt varken att fälla dom eller att verkställa den. Genom envig fick också varje tvist genast sin avslutning, naturhgt nog med det sista hugget, dåjubåde bevisning, domfällning och verkstälhghet ägde rumpå en gång. TiU bevisningen medjärnbörd tillkom ytterhgare domarens tillkännagivande, varigenomden anklagade antingen hederhgen frikändes eller dömdes till det i lagen för hans brott bestämda straffet. Ty brännskada på en fot eller en hand var icke ett straff för brottet, utan en lön för hans dumdris126 tighet. Sak samma gäUde även efter bevisning med nämnd och edgärdsmän, ty allt efter somdessa hade frikänt (eller ej), så antingen frikände domaren från anklagelsen eUer meddelade lagens straff. Verkstälhghet i livssaker var stundom medgiven målsägaren, t. ex. när dråp skulle hämnas efter fälld dom, varigenomden anklagade för dråpet förklaradesfredlös efter dag och månad, var det målsägaren icke blott medgivet utan nära nog ålagt att förfölja fienden och utkräva hämnd. Susdpere enim(vilket Tacitus^ har sagt i Germania) taminimicitias seu patris, seu propinqui, quam amicitias necesse fuit. Nutidens lagar ålägga det visserhgen icke efter lej dens utgång, men blunda likväl för en målsägare, somfrån första stund förföljer dråparen, så att han, om ^ Tacitus, Germania kap. 21: »Att övertaga vare sig en faders eller annan blodsförvants såväl fiendskapliga som vänskapliga förbindelser är nödtvång.» Övers, av P. Persson, 1929. D Verkställighet i livssaker
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=