92 gällde i Norge, dock först sedan tillåtelse begärts av konungens länsman. Likaledes också i Danmark. Det var emellertid tillåtet att bortföra blott en gång och då på det villkoret, att omdet bortförda godset icke varit värt lika mycket somskulden, det icke var tillåtet att ånyo upprepa bortförandet. Men detta tillvägagångssätt avskaffades hos oss på konung Knuts^ tid och blev slutligen på Birger Jarls^ tid alldeles förbjudet och upphävt, och i dess ställe stadgades, att om gäldenären icke misstänktes för flykt, dag skulle bestämmas för honomatt erlägga betalning, men om han då icke hade betalat, antingen straffades han med särskilda böter för tredska och fick en ny termin för betalningen, eller också tillsattes genast ur nämnden skiljomän, som ur gäldenärens förmögenhet utmätte det dömda beloppet, något somockså i denna dag enligt Landslagen® är gällande. Den som var misstänkt för flykt däremot eller hans egendom kunde fordringsägaren allestädes kvarhålla, men sedermera kunde ej heller det äga rum sorglöst utan domare eller vittne. En norsk författare^ berättar, att det enligt Uppsalalagen® fordom varit stadgat, att för den händelse den anklagade inom den bestämda dagen icke hade betalat det dömda beloppet, blev han 127 biltog och hans egendom konfiskerad, av vilken hälften tillföll konungen och hälften målsägaren. Säkert gällde detsamma enligt götarnas gamla rätt: Fällis madir å Tingi firi Saak, och ähr Målzäganden swa wannför eller töhr ey sielfwer sökia sin rätt vth (genom fång [Nam], som nyss® är sagt) bi dir Häradzhöfdinge giöra sigh rätt. Tå skal Häradzhöfdinge honom dagh gifwa til annan tingh, giör han ey målzäganden rätt, tå lägge Häradzhöfdinge han fridlösan umHärade, til han rätt giör.’ Utmätning genomskiljomän Motsträvig fredlös ^ Omkonung Knut Erikssons (f 1196) lagförbättring se Östgötalagen, Räfstabalkcn kap. 3. ^ OmBirger Jarls lagförbättring se Östgötalagen, a. st. ® Kristoffers Landslag, Tingmålabalken kap. 27. ■* Se Snorre Sturlesons Norske Kongers Chronica (1633), s. 228. ® En i äldre nordiska källor stundom förekommande benämning å Upplandslagen. ® Se ovan s. 91. ’ »Blir någon fälld på tinget i en rättssak och är målsäganden så vanför eller vågar ej att själv utsöka sin rätt och beder han häradshövdingen att göra honomrätt, då skall häradshövdingen utsätta dag för honom riU nästa ting. Gör han (ej) målsäganden rätt, då skall häradshövdingen döma honomfredlös i häradet, tiU dess han gör rätt.» Övers, av E. Wessén, 1946. Den fornsvenska texten är av Stiernhöök anförd från Lydekinus’ anteckningar i cod. Holm. B 59, bl. 64 ^r. 3. Texten är tryckt i Schlyters edition (1827) av Västgötalagen, s. 269 f. Jfr ovan s. 80 not 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=