34 hela det svenska samhällets uppbyggnad. Sverige bestod vid denna tid inte av från varandra avgränsade landområden utan av olika folk och land, i regel utan fixerade landskapsgränser. Det var till dessa folk biskopsdömena anknöt, precis som i den tidigaste germanmissionen. Missionärerna blev biskopar för svearna, götarna, grönlänningarna, östanglerna. I den mån deras biskopsdömen saknade fasta gränser berodde detta på, att gränslinjer mellan dessa folk inte var fastställda. Ifråga om Sverige —och Norge —var det under 1000-talet och på sina håll mycket långt fram i tiden inte några egentliga gränslinjer som skilde folken åt. Effektivare än dessa gränsmarkeringar —som hör till en senare tid —var de väldiga ödemarksområden och skogar, somskilde folk från folk och land från land, och som ännu utgör glesbebyggda gränsområden mellan svenska landskap. Ingenmanslanden mellan kultur- och odlingsbygderna var förutsättningen för de ständiga gränstvisterna medeltiden igenom mellan landskap — och biskopsdömen. Kraven på fixerade gränser växte, allteftersom vildmarken odlades och styckades upp, och de olika folken och landen kom närmare varandra. I ödemarken existerade inga gränsdragningar mellan folkstammarna. Biskopsdömena byggde på de olika folken, inte på fixerade landområden. Detta måste Adam ha upplevt som något nytt i förhållande till Tyskland och till Danmark. I Sveriges saknades de traditionella gränserna. Här var vildmarken större och odlingsbygderna skilda från varandra genom skogarna. I Danmark var gränserna mellan folken och landen fixerade på ett annat sätt: Vatten är bättre gränsmärkering än skog. Adam saknade uppenbarligen sådana gränser som i Danmark och Tyskland. Men därför behövde inte biskopsdömena i Sverige vara svårare att ange: Biskopsdömet byggde på det fornsvenska folket och landet. I den mån man tillmäter Adams notis något som helst värde måste man därför konstatera, att den är irrelevant i sammanhanget. Biskoparna sändes till de olika folken. Om deras verksamhetsområde saknade gränsmarkeringar berodde detta på, att några gränslinjer inte var dragna mellan folken ifråga. Oklarhet kunde råda beträffande olika församlingars stiftstillhörighet långt fram i tiden, som vi vet bl.a. från gränstvisterna mellan Linköpings och Växjöstift. Det finns mot denna bakgrund inga vägande skäl mot den här framförda uppfattningen att de svenska biskopsdömena redan från missionstiden bör uppfattas som skilda storheter, i samma utsträckning som de svenska folken och landen. Den reservation man möjligen kan föra fram är densamma som^beträffande all medeltidsforskning som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=