30 tidigare hade varit engelsmän.Frånsett de i denna källa legendära helgonbiskoparna Sigfridoch Unni får de utländska biskoparna i regel mycket negativa omdömen. Det enda undantaget är Stenfinn —Adams Hälsinglandsbiskop? —som också av allt att döma betraktas som utlänning. Å andra sidan behandlas de inhemska biskoparna positivt, med undantag av Bengt d.y., somgentemot landets lag har förknippats med de kyrkliga kraven på libertas ecclesicc.^^ I nära anslutning till kunga-, biskops- och lagmanslängderna i B 59 b''’" måste man se bestämmelserna om kunga-, biskops- och lagmanstillsättning i Vgl I och II, som felaktigt förts till Rättslösabalken.^® Här finns bestämmelsen om att biskopen liksom lagmannen skall vara bondeson, dvs. av inhemsk, västgötsk, och jordägande ätt och därmed rättsligt myndig.^® Också här möter man idealuppfattningen av den infödde biskopen, uppvuxen inom det egna landet — en idealbild, som kanske vuxit fram genom att biskopsstolen i Skara länge innehafts av utlänningar. Av den här antydda problematiken beträffande förhållandet utländska och inhemska biskopar finns i Adams framställning inte ett spår. Där går gränslinjen mellan hedendom och kristendom och mellan Hamburgs kyrka och konkurrerande kyrkor. Men kanske är det samma problemkomplex som senare dyker upp i påvliga diplom, som angriper felaktig biskopstillsättning och biskopar utan giltig vigning. Huvudfrågan i ovanstående avsnitt är problematiken kring ordinationen av de första biskoparna i Norden och deras biskopsdömen. Uppfattningenatt biskopar verkat i Norden utan egentlig stiftsordination, biskopsdöme och biskopssäte har inte kunnat verifieras. Allt VgL IV 16: 10: ”per waru ffyrstu inföfler nixii. Adalw.trcS.xr vngi. oc storbiorn.” Cf motsvarande tendens i östgötalängdcn, H Schuck 1959 s 47. Skillnaden mellan västgötalängdens och Adams uppfattning av de tidigaste biskoparna i Västergötland är påtaglig. VgL IV 16. Se t ex 7 (Rodolvard) och 9 (Hervard) i jämförelse med de inhemska, 10 (Styrbjörn), 11 (ödgrim), 12 (Bengt dä) m fl. Frågan om förhållandet med biskoparnas, t ex Adalvard dy:3 eller Stenfinns, verkliga härkomst rör givetvis inte källans inställning till problemet utländsk-inhemsk. Naturligtvis har andra faktorer än frågan om härkomsten medverkat vid längdens bedömning av de olika biskoparna. Beträffande hskr och tillkomsten av de olika västgötakällorna, se Strandberg 1967 s 17 ff. Cf Hafström1961 s 141 ff och nedan IV2 a. VgL I R 2: Biskopen ”. . . skal bonpa’ svn vxne.” Samma krav gäller för lagmannen enligt R 3. Nedan IV2 b med not 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=