rättegångsreformen, andra i tiden verkande krafter att förtiga. Ännu när Olin inträdde i hovrätten och under många år därefter rådde emellertid i denna en alldeles speciell atmosfär, vars komponenter delvis gingo mycket långt tillbaka i tiden och vilken därför måste ha tilltalat Olins historiska sinne. Ett av hans lärda sidointressen gällde f.ö. just Svea hovrätts historia, vilken han en tid umgicks med planer på att skriva. Det var nu heller icke någon helt vanlig överrätts historia som det här gällde. Framsprungen ur riksstyrelsens mitt, hade Svea hovrätt ända fram till den stora slottsbranden varit bofast inom gamla Tre kronors murar och hart när dagligen stått i kontakt med de centrala skeendena. Ännu förnimmes sålunda i protokollen ekot av salutskotten från slottstornets kanoner, när de tillkännagåvo främmande sändebuds förestående landstigning, därmed även givande tecknet till hovrättens ledamöter att gå ned till bryggan för att förläna mottagandet tillbörlig solennitet, över Stockholms Brygga inkommo också med utländska köpmän nya slags växlar och kontrakt, som icke minst genom hovrättens förmedling mäktigt påverkade den inhemska rättsutvecklingen, liksom överhuvudtaget rättens växt inom den unga svenska stormakten i hög grad är att föra tillbaka på hovrättens insatser. Lärdom och kvickhet stämde möte vid dess dombord, runt vilket suttit många män med namn, tillhörande vår historias främsta. Tre Kronor sjönk i aska och grus. Också det svenska stormaktsväldet störtade samman. Hovrätten satt icke längre intill maktens centrum, i den rättegångssal vars utsmyckning bestämts av den konstälskande riksdrotsen Magnus Gabriel de la Gardie. Den nåddes icke längre av några akter från Riga och Reval, vilkas stora och viktiga stadsdomstolar även efter tillkomsten av Dorpats hovrätt fortsatt att lyda under hovrätten i Stockholm. Emellertid förblev Svea hovrätt rikets största domstol och kom också alltmer att framstå söm den främsta plantskolan för landets domare och högre ämbetsmän. Också för den unge notarien Olin bör det ha varit en imponerande anblick, när han första gången vid öppnandet av en hovrättssession stod och trängdes bland de yngsta längst ned vid dörren i Stora Rummet och i det blå serafimerskimret från väggarnas presidentporträtt såg upp mot det långa dombordet och de många kring detta sittande hovrättsråden. I det perspektiv som då erbjöd sig såg han med tankeväckande tydlighet hur de som sutto nederst ännu voro ungdomliga, medan ansiktena blevo alltmer märkta av tänkande, hjässorna allt gråare, ryggarna alltmer böjda allteftersom blicken gled fram mot presidentens stol under dess himmel vid bordets övre ända. De äldsta hovrättsråd, med vilka Olin i tjänsten fick att göra, voro födda på 1830-talet och dessa i sin tur hade i sin ungdom tjänstgjort under hovrättsråd, födda på 1790-talet. Detta i och för sig banala påpekande anger likväl rytmen i generationsväxlingarna i ett kollegium sådant som en svensk hovrätt och därmed även den viktigaste förutsättningen för vidareförandet av dess traditioner, vilket till övervägande delen sker på muntlig väg. Även Olin skulle, som vi redan sett, från sin plats nere vid dörren så småningom avancera till kretsen av divisionsordförande överst vid bordet. När en gång på Olins äldre dagar en profan och okunnig person råkade titulera honom hovrättsnotarie i stället för hovrättsråd, lär Olin ha upplyst vederbörande om att detta gjorde en väldig skillnad, densamma som mellan en korpral och en general. Detta lilla citat speglar en ståndskänsla, som otvivelaktigt kännetecknade Olin, men vari främst får inläsas ett starkt medvetande om domar97 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=