majoriteten förordade en lagtext, i vilken en äldre tids ingående distinktioner mellan olika former av delaktighet upprätthöllos, ansåg Olin att man kunde avstå från att i lagtexten särskilja mellan de olika straffbara formerna av fleres deltagande i brott. I stället föreslog Olin i sin reservation ett generellt stadgande av innehåll att bestämmelse, varigenom gärning är belagd med straff, gjordes tilllämplig även på den som förorsakat att gär- ningen skett eller eljest genom råd eller dåd medverkat till denna. Härtill var anslutet ett stadgande att straffet för den, vars medverkan varit av ringa betydelse i förhållande till annans, finge efter omständigheterna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen; skedde hans medverkan av oaktsamhet, skulle han kunna frias från straff. Som motivering för detta sitt förslag till förenkling av lagtexten anförde Olin, förutom teoretiska skäl, även den synpunkten att i en framtid lekmannaelementet kunde komma att spela en annan och mer ingripande roll i vår straffprocess än dittills; med tanke härpå vore det angeläget att i största möjliga utsträckning befria proceduren från begreppsjuridik. Under det fortsatta arbetet på strafflagens revision har beträffande fleres deltagande i brott lagtexten numera erhållit en förenklad utformning, som företer stor likhet med vad Olin föreslog. I fråga om slutligen reaktionssystemet må här endast nämnas att Olin, i motsats till kommissionens majoritet och i anslutning till vissa schweiziska förebilder, hyste den i hans reservation omsorgsfullt utvecklade åsikten att förvandling av bötesstraff till frihetsstraff i princip icke borde få förekomma. Däremot borde såsom ett särskilt brott, belagt med frihetsstraff, upptagas att någon, som blivit fälld till böter, genom tredska eller genom uppenbar lättja eller vårdslöshet vållat att bötesstraffet icke kunnat verkställas. Starka teoretiska skäl kunna onekligen anföras till stöd för denna Olins ståndpunkt, men det låter sig måhända också säga att den sedermera i vårt land införda ordningen beträffande verkställighet av bötesstraff med dess möjligheter att medgiva anstånd med betalningen av böter kan antagas i tillämpningen giva resultat som icke mycket avvika från vad som skulle ha blivit följden av en reglering enligt Olins förslag. Själv fortsatte Olin att ägna frågan om bötesstraffets utformning stort intresse, varom vittnar bl.a. hans artikel »Om bötesstraffets bestämmande enligt 1931 års lagstiftning» i Svensk Juristtidning 1933. Olin förordnades till ledamot även av den nya strafflagskommission, som 1921 tillsattes med uppdrag att avgiva förslag till strafflagens speciella del. Denna kommission hann emellertid icke börja sin verksamhet, förrän den drabbades av 1922 års stora kommittéindragning. Arbetet på en revision av strafflagens speciella del kom tillsvidare att bedrivas endast i form av en enmansutredning genom professor Thyrén. En följd av denna sakernas nya vändning var att Olin kom att återinträda i tjänstgöring i Svea hovrätt. När Olin återvände till Svea hovrätt, skedde detta sålunda efter en mångårig frånvaro för olika lagstiftningsarbeten, under vilka han haft att intränga i en rad centrala juridiska frågeställningar. Det var följaktligen med än ytterligare uppövat skarpsinne och fördjupad lärdom som Olin återgick till sin domargärning. Denna och Svea hovrätt blev han därefter trogen, till dess han 1935 med pension avgick som hovrättsråd och divisionsordförande. Utan tvivel var Olin varmt fästad vid Svea hovrätt och hela den livsstil, som denna gamla domstol grundlade hos de sina. I mycket har denna yrkesmiljö under senare år förändrats, bl.a. till följd av hovrättens uppdelning och 96 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=