kårens ansvarsfyllda och upphöjda funktion i samhället. Väl torde det om Olin kunna sägas att han var en stark personlighet, vars utveckling mestadels bestämdes av hans eget väsens lagar, men i vissa hänseenden tedde han sig likväl som en produkt av den speciella hovrättsmiljön, låt vara att de drag det här gällde hos honom voro renodlade på ett sätt som i allmänhet saknade motsvarighet hos andra. Utmärkande för hovrätten under Olins tid var bl.a. det av ålder bestående förhållandet att det där icke fanns några andra arbetsrum än den stora gemensamma fiskalsexpeditionen och själva sessionssalarna. I hovrätten hade man följaktligen i första hand endast att hämta sina papper, med vilka man sedan arbetade hemma i bostaden. Man gick emellertid också upp i hovrätten för att inhämta nyheter och yrkesvägledning i skilda hänseenden. Detta skedde i stora samtalscirklar, inom vilka mångsidigt domarvetande och allmän livserfarenhet voro rikt företrädda och där talet ingalunda kretsade kring juridiska ämnen enbart. Sedan infann man sig till sessionerna, vid vilka frukterna av hemarbetet redovisades genom muntliga föredragningar. På föredragningen av ett mål följde en diskussion runt bordet, vilken utmynnade i en preliminärt beslutad dom. Kontrolläsningen av handlingarna medförde därefter att dessa fingo företaga ännu en vandring till någons eller någras bostäder, innan efter en förnyad muntlig överläggning på sessionsrummet den underskrivna inneliggaren lades på dombordets bibel som ett tecken till att domen nu kunde anträda resan ut i yttervärlden. Eftersom det icke fanns någon annanstans att taga vägen i de mellanakter, som med detta arbetssystem då och då måste uppkomma på sessionsrummet, fingo dessa utfyllas med samtal i varjehanda ämnen tillhörande det förflutna eller samtiden. Rytmen i denna hovrättstillvaro var alltså att man läste och skrev hemma, talade och umgicks i hovrätten. En nyare tid har i grund förändrat detta genom att låta inreda individuella arbetsrum i hovrätten, vilket förutsätter att vederbörande mellan föredragningarna skola krypa i skrubb med sina papper. Denna reform får visserligen antagas ha inneburit en vinning i trängre, mera teknisk mening, men den tidigare ordningen hade obestridliga företräden i fråga om vidgandet av yngre hovrättspersoners allmänbildning såväl i juridisk som i mera vidsträckt mening. Ingen som varit med om den gamla tiden kan väl sålunda annat än sakna den muntra stämning av juridiskcorps de garde, som rådde på den gamla stora fiskalsexpeditionen, rättvisans högvakt i Wrangels palats, och de färgskimrande berättelser, som man där fick höra angående vad som tilldragit sig på hovrättens olika divisioner eller på tingsresor i Övre Norrlands sagovärld. Detsamma gäller de stundom vittsvävande diskurserna på sessionsrummen, när dagens verk var slutat och skymningen blånade över Riddarfjärden. På Olins tid utgjorde emellertid ännu hovrätten, som förut sagts, för alla som tjänstgjorde där en stor juridisk — men icke enbart juridisk — konversationssalong. Eftersom denna var befolkad med personer, vilka i sitt dagliga arbete med avfattningen av domstexter hade att väga olika språkliga nyanser mot varandra, låg det i luften ett krav på precision och pregnans också vid det mera formlösa tankeutbytet i marginalerna av den dömande verksamheten. Ingen kunde underlåta att försöka efterkomma detta krav, men få om ens någon uppnådde ett sådant mästerskap i formuleringen av omdömen och repliker som Olin. Många äro därför de yttranden av Olin som ännu långt efter hans avgång fortsatte att återberättas inom hovrätten, men lösryckta ur 98 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=