två hävdvunna, uppsåt och oaktsamhet, av vilka, såvitt ej uttryckligt stadgande om motsatsen meddelas i samband med brottsbeskrivningarna i strafflagens speciella del, endast uppsåt förutsättes skola grunda straffbarhet. Gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet är enligt betänkandet efter vanligheten förlagd vid dolus eventualis, nedanför vilken dolusform oaktsamhetsområdet vidtager. I sitt förslag till lagtext har kommissionen även givit en definition av begreppet dolus eventualis, i det däri inlägges den betydelsen att en verkan av handlingen, som gärningsmannen tänkt sig såsom möjlig utan att han dock varit viss om dess inträdande, men vilken han icke önskat, skall anses vara uppsåtligen åstadkommen, därest han hellre sett att densamma inträtt, än att den verkan, för vars uppnående handlingen företagits, skulle ha uteblivit. Så långt förelåg överensstämmelse mellan Olin och kommissionens flertal. Det är måhända heller icke otillåtet att antaga att det beredde särskilt Olin tillfredsställelse att se en definition av det mångomskrivna begreppet dolus eventualis inskriven i kommissionens lagtext. Till skillnad från kommissionens majoritet ansåg emellertid Olin att betänkandet därefter även borde taga ställning till den omtvistade frågan, huruvida uppsåt skall anses uteslutet genom en s.k. egentlig rättsvillfarelse eller en sådan som föreligger, då gärningsmannen med full kännedom om den faktiska förhandenvaron av de förhållanden, som konstituera ett visst brott, dock icke insett gärningens rättsstridighet. I denna del hävdade Olin att en fullt genomförd skillnad i psykologiskt och socialetiskt hänseende mellan uppsåt och oaktsamhet kunde vinnas först om man uppställde fordran på att medvetande om gärningens rättsstridighet skulle ingå såsom moment i uppsåtsbegreppet. Olin föreslog följaktligen i sin reservation ett stadgande av innehåll att gärning, som i lag vore belagd med straff, icke skulle anses såsom uppsåtligt brott, därest gärningsmannen vid handlingens företagande trodde att gärningen var tillåten, i det han varken visste att den var belagd med straff eller insåg att den innefattade kränkning av allmänt eller enskilt intresse. Om gärningsmannen icke varit i fullständigt god tro utan varit oviss huruvida gärningen varit tillåten, borde, enligt vad Olin vidare utvecklade, fallet bedömas enligt reglerna för dolus eventualis. Om uppsåt vore uteslutet till följd av rättsvillfarelse, kunde denna såsom sådan tänkas i stället innefatta oaktsamhet och medföra ansvar i fall då lagen straffade även handlande av oaktsamhet. Strafflagskommissionen var emellertid, som nyss antytts, icke beredd att förorda en regel sådan som den Olin föreslog, och någon dylik har heller icke sedermera införts i vår strafflag. Det kan likväl icke förnekas att ju flera mänskliga livsområden som bliva föremål för statlig reglering med straffsanktioner och ju otympligare och för gemene man svårförståeligare de texter äro, genom vilka regleringen sker, av desto större värde skulle det vara för den enkle medborgaren, om till hans trygghet i vår rättsordning infördes den princip som Olin ville lagfästa. Det förtjänar i detta sammanhang också att framhållas att strafflagberedningen vid flera tillfällen och senast i sitt 1956 framlagda förslag till skyddslag intagit den ståndpunkten att rättsvillfarelse skall utgöra ett skäl för nedsättning eller eftergift av påföljd, som eljest borde ådömas för brott. Denna tankegång är ju besläktad med Olins och erbjuder alltså ännu ett exempel på att vad denne på sin tid förordade funnit en genklang i långt senare lagstiftningsarbete. Ytterligare en fråga beträffande vilken Olin företrädde en annan ståndpunkt än kommissionens majoritet var den lagtekniska behandlingen av fleras deltagande i brott. Medan 95 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=