Strafflagskommissionens verksamhet får ses i sammanhang med det nydaningsarbete inom straffrätten som vid 1900-talets början pågick inom ett stort antal europeiska stater och som gav upphov till en rad nya strafflagar, bl.a. i våra nordiska grannländer. Den svenska strafflagsrevisionen inordnar sig som ett led i denna stora reformrörelse. Vid behandlingen av hela raden av straffrättens grundfrågor angående tillräkneligheten, försöksläran, fleres delaktighet i brott, reaktionssystemet o.s.v. hade strafflagskommissionen följaktligen att tillgodogöra sig hela den rika utländska spekulationen i dessa ämnen och mot bakgrunden därav finna fram till sådana lösningar, som bäst kunde anses lämpa sig för våra förhållanden. Detta gör kommissionens betänkande till en högst intressant läsning, icke endast ur rent rättsvetenskapliga utan även ur mera allmänt samhällsteoretiska synpunkter. Både med hänsyn till vikten av de däri behandlade frågorna och på grund av det ingående sätt varpå de belysts, framstår detta betänkande som ett av de mera betydelsefulla som sett dagen under vår tids lagstiftningsarbete. Visserligen blev betänkandet icke lagt till grund för någon samlad revision av strafflagens allmänna del, i det man i stället valde att till en början beträda de partiella reformernas väg, och visserligen har utvecklingen numera i vissa hänseenden gått förbi kommissionens ståndpunkter, men dess betänkande har likväl varit en av de viktigaste utgångspunkterna för det fortsatta arbetet. Att här ingå på en utförligare redogörelse för strafflagskommissionens mäktiga betänkande är icke möjligt. Framhållas må endast några punkter, beträffande vilka Olins insats avtecknar sig särskilt tydligt. Hit hör bestämningen av begreppet tillräknelighet, varom Olin såtillvida var av en annan uppfattning än kommissionens majoritet som han avvisade tanken att göra en principiell skillnad mellan å ena sidan varaktiga tillstånd av helabnormitet, sammanfattade under beteckningarna sinnessjukdom eller sinnesslöhet, och å andra sidan tillfälliga abnorma tillstånd, såsom olika omtöckningstillstånd och tillstånd av höggradig affekt, vilka till skillnad från de förra skulle medföra straffrihet endast under förutsättning att i det särskilda fallet kausalsammanhang mellan det abnorma tillståndet och handlingen kunde påvisas. Att här med kommissionens majoritet införa det psykologiska kriteriet, att gärningsmannen saknade insikt om handlingens betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja, ansåg Olin icke möjligt och detta med hänsyn såväl till mångfalden variationer i de psykiska sjukdoms- bilderna som till oberäkneligheten av hur föreställningar och känslor verka i ett – låt vara endast tillfälligt – rubbat själsliv. Olin fann därför att även för bestämmandet av den tillfälliga hel abnormiteten borde användas endast biologiska kännetecken och sålunda hit hänföras tillstånd, som med hänsyn till deras inflytande på själsverksamheten vore att likställa med sinnessjukdom. Enligt Olin finge med denna bestämning, som hänvisade till den psykiatriska erfarenheten, visserligen med största sannolikhet antagas att handlingen berott av det abnorma sinnestillståndet, men något påvisande av ett sådant kausalsammanhang i det särskilda fallet behövde alltså icke äga rum. Liknande rent biologiska kriterier ansåg Olin böra läggas till grund även för fastställandet av förminskad tillräknelighet. Om Olin i fråga om sättet för uppdragande av yttergränserna kring tillräkneligheten intog en annan teoretisk ståndpunkt än kommissionens flertal, förelåg större överensstämmelse i uppfattning mellan honom och majoriteten, när det därefter gällde att bestämma de olika formerna av subjektiv brottslighet. Betänkandet upptar av sådana former icke flera än de 94 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=