ende landets stiftelser än som dittills förelåg, och det uppdrogs åt statistiska centralbyrån att framskaffa sådan. Samtidigt blev Olin tagen i anspråk för ett annat uppdrag, och hans arbete med förberedandet av lagstiftning om stiftelser kom att vila. När därefter den av Thorsson såsom finansminister genomdrivna nedskärningen av kommitté- och utredningsväsendet i november 1922 företogs, förklarades även Olins sakkunniguppdrag beträffande stiftelserna slutfört, i och med att han avlämnade ett av honom på grundval av 1903 års kommittébetänkande utarbetat förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Det av Olin överlämnade utkastet kom sedermera till användning vid utarbetandet av den proposition till 1929 års riksdag, genom vars antagande den alltjämt gällande lagen om tillsyn över stiftelser kom till stånd. Denna lagstiftning täckte, som redan av lagens namn framgår, ett mindre område än Olins utkast, i det lagen inskränker sig till att anordna kontroll över stiftelserna och icke upptar andra civilrättsliga bestämmelser än som stå i omedelbart samband därmed. Också i sitt sålunda beskurna skick har lagen emellertid kunnat tillgodogöra sig frukterna av Olins arbete, även om den icke i alla hänseenden utformats i överensstämmelse med hans intentioner. Utöver vad nu berörts kom Olins vunna förtrogenhet med stiftelsernas problematik tyvärr icke att avsätta några spår i den juridiska litteraturen annat än i den förtätade formen av en artikel om stiftelser i Nordisk Familjebok, andra upplagan. Till denna artikel finnes emellertid alltjämt anledning att hänvisa den för ämnet intresserade. Att Olins insats för en lagstiftning angående stiftelserna fick begränsas sammanhängde, som i det föregående omnämnts, med att han blev anlitad för ett annat uppdrag. Detta bestod i att Olin 1916 utsågs till ledamot av den då tillsatta strafflagskommissionen och tillika förordnades till dennas sekreterare. Tillsättandet av 1916 års strafflagskommission betecknade det avgörande steget vid inledandet av det stora, i etapper fortskridande och ännu icke avslutade reformarbete, varigenom 1864 års strafflag håller på att avlösas av en modernare lagstiftning. Kommissionens uppdrag bestämdes till en början sålunda att den hade att i anslutning till ett av professor Thyrén framlagt förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en ny strafflagstiftning. Därefter förändrades uppdraget 1919 till att gälla avgivande av förslag till lagtext jämte motiv rörande de ämnen, som fölle inom strafflagens allmänna del. Tillika föreskrevs att förslaget till lagtext jämte motiv skulle inom kommissionen utarbetas av ett särskilt arbetsutskott, vars förslag skulle underställas kommissionen för prövning och godkännande. Detta utskott bestod av kommissionens ord-förande, presidenten Berndt Hasselrot, professorerna Thyrén och Kallenberg, Olin och häradshövdingen Åkerman. Olin kom sålunda här i nära samarbete med två av sina förutvarande akademiska lärare, Thyrén och Kallenberg, varjämte han i denna krets återfann även sin tidigare kollega vid författandet av promemorian om arbetsavtal, Åkerman. Resultatet av arbetsutskottets och kommissionens arbete föreligger i den senares 1923 avlämnade betänkande, innefattande förslag till strafflag, allmänna delen, samt till lag angående villkorlig frigivning. Bland reservationer, som fogats till betänkandet, märkes en längre sådan av Olin. En utförlig framställning av huvudinnehållet i betänkandet liksom i den egna reservationen har Olin lämnat i den stora artikeln »Den svenska strafflagsrevisionen» i Svensk Juristtidning 1924. 93 sture petrén
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=