angående revidering av Åkarpslagen. Då det i denna proposition uttalas att lagen i fråga vore ett undantagsstadgande, som saknade varje motsvarighet inom vår strafflagstiftning, och en klasslag i den meningen att den strede mot allas likhet inför lagen, igenkännes här utan svårighet det betraktelsesätt som fem år tidigare utvecklades i Olins och Åkermans promemoria. Propositionen strandade på förstakammarmajoritetens motstånd. Detta var sista gången som Olin kom att anlitas för lagstiftningsuppgifter inom arbetsrättens område. Visserligen blev aldrig någon av honom redigerad lagtext antagen, men hans insats var ändå banbrytande. Det var först genom honom som i vårt land kollektivavtalet och dess problematik togos upp till en metodisk undersökning ur legislativa synpunkter. Den lagstiftning i ämnet, som två decennier senare såg dagen och som så väl bestått provet, överensstämmer i väsentliga delar med Olins tankegångar. Hans arbetsrättsliga skrifter, till vilka utöver de i det föregående omnämnda även är att räkna det 1911 utgivna arbetet »Kollektivavtalet i den utländska lagstiftningen», utgöra en högtstående juridisk läsning och måste sägas i vårt land förläna sin författare ställningen av en klassiker på detta viktiga område. Arbetsrätten blev emellertid icke det enda område, inom vilket Olin kom att tagas i anspråk för lagstiftningsarbete. I februari 1915 förordnades han sålunda att inom justitiedepartementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om lagstiftning rörande stiftelser. Också detta var ett av lagstiftningen oberört område, på vilket under den närmast föregående tiden behovet av en rättslig reglering gjort sig alltmera känt, särskilt i fråga om åstadkommandet av en kontroll från det allmännas sida över stiftelsernas förvaltning. Å andra sidan var lagstiftning på detta område en ömtålig fråga, eftersom här, för att tala med Nils Alexandersons ord i lagrådet 1929, var fråga om en verksamhet utanför den egentliga samhällsorganisationen, vars drivkraft är lusten att oegennyttigt och vederlagsfritt göra en fri insats för allmänt väl inom en större eller trängre krets, och att av denna dess natur följer en ömtålighet för reglementering uppifrån, som lätt kommer den goda och glada viljan att förbytas i olust. Vid Olins tillkallande förelåg i ämnet bl.a. ett kommittébetänkande av 1903, innefattande förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Olins uppgift blev närmast att överse och omarbeta detta lagförslag. Uppdraget var av ett slag som måste antagas ha i hög grad tilltalat Olin med dennes vetenskapliga läggning och sinne för de historiska sammanhangen. Bestämmandet av själva stiftelsebegreppet, studiet av de olika slags stiftelser, som vunnit insteg i vårt land, och inpassandet av dem i vår privaträtts allmänna system, allt detta var ju ägnat att verka tilldragande på honom. Vad som särskilt måste ha intresserat Olin är de möjligheter stiftelsen framför varje annat av privaträttens institut erbjuder den enskilda människan, när det gäller att sörja för att ändamål, som hon finner angelägna, bli tillgodosedda in i den avlägsnaste framtid. Sedermera ha ju också Olin själv och hans maka genom att grunda vårt institut upprättat en stiftelse, kringgärdad av de omsorgsfullast uttänkta garantier för att den allt framgent oberoende av tidernas omskiftelser skall kunna fortsätta att verka i stiftarnas anda. Omständigheterna ville emellertid att det arbete, Olin kom att nedlägga på att förbereda en lagstiftning om stiftelser, blev av mindre omfattning än som från början kunnat väntas. För utredningsarbetets bedrivande befanns nödigt att få tillgång till nyare statistik angå92 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=