23 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia Bästa vägen för att skapa fred på arbetsmarknaden, för det tredje, vore att förlita sig på en ”noggrann anpassning efter de former, under hvilka den nutida storindustrins arbetsgifvare och arbetstagare förhandla med hvarandra”, alltså att följa livsmönster som redan utan lagstiftningens stöd hade etablerat sig naturligt; ”rätten måste ständigt omformas och anpassas efter det ekonomiska och sociala lifvets reala, praktiska behof.” För det fjärde var det mest utmärkande draget hos tidens industriella intressekamp att såväl arbetsgivare som arbetstagare sammanslöt sig till fasta intresseorganisationer. Individuella avtal räckte därför inte längre som bas för lagstiftning utan man måste utgå från kollektivavtal. Individuella villkor som stred mot kollektivavtal skulle ”sakna giltighet och i stället kollektivaftalets motsvarande bestämmelser lända till efterrättelse.” Brott mot kollektivavtal skulle för det femte inte leda till sanktioner som indragning av lön eller av fattigunderstöd, införandet av arbetsböcker, och framför allt inte till straff, utan sanktionerna skulle bestå av skadestånd eller avsked. Tvister skulle avgöras genom skiljedom.1 Hur mottogs promemorian? Liberaler och socialdemokrater såg positivt på Olins-Åkermans idéer. I Socialdemokratenuttryckte Hjalmar Branting sin tillfredsställelse över att promemorian avvisade alla tankar på tvångseller strafflagstiftning inom arbetsrätten och i stället hänvisade till en ”naturlig” utveckling av arbetsavtalets innehåll. Men på den politiska högersidan vädrades andra tongångar. En del tidningar hävdade att författarna föreslog skydd av socialistisk våldspropaganda trots att deras uppdrag varit det motsatta. Industria skrev att promemorian verkade vara författad i Folkets hus och inte i Kungens kansli. Inte heller den konservativa regeringen under Arvid Lindman verkade uppskatta förslagen utan tillsatte i oktober 1907 en kommitté med uppgift att ytterligare undersöka aspekter på arbetsavtal.2 115 år senare, 2022, kan vi konstatera att Olins-Åkermans skrift 1907 markerar centrala riktlinjer för 1900-talets svenska arbetsrätt. Med ”parterna” avses i dag stora rikstäckande intresseorganisationer, vilka genom kollektivavtal tillsammans med en korporativt sammansatt arbetsdomstols praxis svarar för viktiga delar av rättsbildningen. Kollektivavtalen är bindande för både organisationer och medlemmar, deras villkor tar ofta över vad som avtalats i individuella avtal. Förbud mot stridsåtgärder under löpande kollektivavtalsperiod är ett dominerande inslag och brott mot fredsplikten kan leda till skadestånd och uppsägning. Varför var det här kontroversiellt 1907? Liksom Olin tar vi utgångspunkt i att aktuella händelser kan bli begripliga i ljuset av historien. Den svenska arbetsrätten som självständig disciplin är visserligen ett barn av det tidiga 1900-talet. Men historien började inte där. Föreställningen om anställningsförhållanden som avtal mellan två formellt jämlika parter kan historiskt sett kopplas till 1800-talet. Dessförinnan byggde arbetsrelationer på ojämlikhet och rättslig stratifiering utifrån vilken social grupp eller korporation som man tillhörde. Den skolastiska ideologi som från tidig medeltid dominerade västeuropeiskt tänkande 1 Olin & Åkerman 1907 (1910). 2 Westerståhl 1945, s. 300-301; Göransson 1988, s. 224; Petrén, 1997, s. 7-19; Schiller 1967, s. 54-55. Den gamla goda tiden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=