förutsatte att samhället och individerna delades in i olika kategorier med olika status. Officiell retorik gick ut på att alla individer och delar av samhället skulle sträva mot samma mål, att förverkliga Guds rike på jorden och det allmänna bästa. Men uppgifterna fördelades olika. Vissa individer måste – för Guds och sin egen skull – underordna sig inte bara staten utan också andra individer. Arbetslivet var i regel förlagt inom hushållet, familjen. Husbonden gavs stor makt över tjänstefolk och familj. Hans befogenheter kodifierades med tiden, till exempel i den svenska rikslagstiftningen från mitten av 1300-talet: Lagtexterna speglar synsättet att dräng och piga, liksom hustru och barn, skulle vara underordnade, lydiga, lojala och skyldiga att utföra alla uppgifter som beordrades. Husbonden hade en motsvarande plikt att svara för mat, skydd, husrum, hälsovård och kristlig uppfostran. Gamla arbetare som tjänat länge hade rätt att bo kvar; underkastelse i utbyte mot social trygghet. Husbonden var furste och samtidigt den gode herden i sitt hus. Tjänstehjonsrätten hade samband med regler om arbetstvång för fattiga personer. Alla som inte ägde kapital, jordbruk eller drev näringsverksamhet måste ta årstjänst hos någon godkänd husbonde, annars kunde man dömas till tvångsarbete i gruvan eller på anstalt. Det var en, med vår tids ögon, komplicerad koppling mellan tjänsteförhållandet och lösdriverilagar. Vissa skillnader fanns i skrålagstiftningen, en begränsad del av arbetslivet som gällde städernas hantverkare, med visst fokus på professionalism, yrkesutbildning och möjlighet att avancera socialt. Men huvudregeln var ändå att husbonden eller mäster bestämde allt. Familjen, hushållet, var den viktigaste beståndsdelen för att hålla ordning och främja det allmänna bästa. Att vägra utföra beordrat arbete bröt inte bara mot världsliga regler (om det nu fanns renodlade sådana) utan även mot högre religiösa principer. Som straff för syndafallet i Paradiset skulle kvinnan föda i smärta och mannen arbeta i sitt anletes svett. Men Bibeln gav hopp om räddning. Dopet var människans avtal med Gud och villkoren stod i dekalogen. Det fjärde budet föreskrev lydnad mot överheten. Det har fått ett av sina mest drastiska uttryck i Bibelns berättelse om hur Abraham lyder Guds order att för ett högre ändamål offra det käraste han har, sin egen son Isak. Denne visar fullständig tillit – en far skulle väl aldrig göra sitt barn något ont? Skötsamhet och rättrogenhet, två sidor av samma sak, i grunden ett förbund, ett avtal. 24 gustav olin och den svenska arbetsrättens historia 3 Magnus Erikssons Landslag, Byggningabalken 35:5, Holmbäck & Wessén 1962, s. 124. 4 Magnus Erikssons Stadslag, Såramålsbalken 1:17, Holmbäck & Wessén 1966, s. 265. 5 Magnus Erikssons Landslag, Edsöresbalken 33, Holmbäck & Wessén 1962, s. 197; Abrahamsson 1726, s. 792-793. 6 Magnus Erikssons Landslag, Edsöresbalken 34, Holmbäck & Wessén, 1962, s. 196-197. ”Agar bonde sin herde, vare sig med käpp eller spö, blir han ej lemlästad eller lytt därav, vare han saklös.”3 ”Om någon slår sitt eget tjänstehjon, för att fostra det till goda gärningar eller dygd, och blir där intet sår, och slår han honom ej blå eller blodig, det vare ogillt.”4 ”Nu råkar bonde aga sin hustru för hårt, så att hon ljuter döden därav mot hans vilja; då skall man söka honom så som längre fram säges om dråp, men icke stegla honom.”5 ”Nu blir ett barn agat för hårt, så att det dör därav; då skall därför bötas så som stadgas i Vådamålsbalken, men ej mista livet.”6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=