liten privatföreläsning som öppnade ett fängslande perspektiv mot längesedan förgångna, riksgrundande tider. Även konstitutionell historia ingick nämligen i Olins vittfamnande intressen, i vilket sammanhang det måhända även bör bringas i erinran hur han vid vår nuvarande konungs och drottnings giftermål framträdde i pressen och med en utförlig motivering ifrågasatte detta äktenskaps förenlighet med den svenska grundlagen. In i det sista var Olin sålunda sysselsatt med andligt arbete och bevarade hela sin klartänkhet. Hans kroppskrafter voro emellertid inot slutet av hans levnad i avtagande. Det låg uppbrott i luften. Utan all sentimentalitet, i en sinnesstämning liknande den i vilken det storvulna 1600-talets människor förberedde le grand départ, ägnade sig Olin åt att ordna sina angelägenheter. Mycket kretsade hans tankar in i det sista kring institutet och biblioteket, vilkas framtid han redan vid grundandet av institutet avsett skola bliva förenad. Åt katalogiseringen av biblioteket ägnade han också mycken omtanke och man kunde få se honom hämta ned än den ena, än den andra boken från hyllorna, liksom för att än en gång återuppliva bekantskapen med dem, innan han skulle lämna dem för alltid. Nu har hans arbetslampa slocknat och ingen öppnar mera den pärm, vilken den åttiotvåårige försett med påskriften »Dagens arbete». Det tomrum han efterlämnar är mycket stort, både emedan han ännu hade så mycket att skänka av sitt rika vetande och emedan han var en man av ett sällsynt slag, vars like man icke kan räkna med att få möta i fortsättningen. Ärkebiskop Reuterdahl har i ett brev till fru Hanna Molbech 1838 givit följande karakteristik av Hans Järta: »Den intressantaste i Academien är säkert den gamle Landshöfding Järta. Han är gammal embetsman, har genomlefvat mycket, icke alltid behållit jemnvigten, men alltid visat sig ädel och stolt, och alltid haft sin vederqvickelse och glädje icke i tidens fåfänglighet och narrwerk utan i de grundligaste studier. Han är utan fråga en bland Sveriges lärdaste jurister (hvilket icke vill säga så mycket) och bästa historici (hvilket betyder något mera).» Denna beskrivning passar icke illa in även på Olin. De döda rida hastigt, heter det, och alldeles särskilt fort förefaller deras bild att utsuddas i våra dagar. Desto angelägnare har det för författaren av dessa sidor varit att här försöka fasthålla dragen av vårt instituts grundare Gustav Olin. Ärat vare hans minne. 103 sture petrén Die Vögelein schweigen imWalde. Warte nur, balde Ruhest Du auch.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=