Vården om institutet blev Olins sista stora arbetsuppgift. Det var först på detta stadium av hans levnadsväg som författaren av denna minnesteckning gjorde hans personliga bekantskap. Av den unge hovrättsfiskal, som i seklets början av högerpressen stämplats som rabulist, hade nu blivit ett äldre hovrättsråd på Östermalm, den stadsdel som förr var den naturliga boplatsen för justitieråd och hovrättsråd. Där sutto de i stora våningars djupa ro och arbetade med sina mål, varefter deras jungfrur – så länge sådana väsen ännu funnos – buro handlingarna vidare till nästa man, inslagna i brunt omslagspapper av omisskännelig domstolsproveniens. Justitiebinas bruna honung skulle dessa paket ha kunnat benämnas av en poet, om någon sådan ägnat denna samhällsklass sin uppmärksamhet, medan tid var. Olin bodde den sista delen av sin levnad i en våning av denna typ vid Narvavägen, under vars träd man kunde möta honom liksom några andra karakteristiska östermalmsprofiler, nämligen Bo Bergman och Olof Winnerstrand. Det föreföll naturligt att dessa tre, låt vara inbördes ganska olika företrädare för ett försvinnande Stockholm skulle flanera just här. Om Bo Bergman, som redan i hovrättsrådet Arvid Clercks gestalt låtit en annan representant för Svea hovrätt stiga in i litteraturen, fått tillfälle att studera Olin, skulle han i denne ha kunnat finna en värdig modell för en skildring av hovrättsrådets idé. Frånsett sina med åren allt glesare promenader, tillbragte Olin numera nästan hela sin tid inom hemmets väggar tillsammans med sin maka, som delade hans intressen och med vilken han levde i en den innerligaste gemenskap. Omgiven av sina böcker, arbetade han också med institutets angelägenheter, vilka fortsatte att bereda honom sysselsättning, även sedan årens tyngd kommit honom att lämna ordförandeskapet i styrelsen i andra händer. Särskilt ägnade Olin sig med stor energi åt den edition på svenska av Stiernhööks »De jure Sveonum et Gothorum vetusto», vilken alltsedan början av institutets tillvaro varit uppförd på listan över dess närmaste arbetsuppgifter. För den som från den bråkiga yttervärlden trädde inom Olins dörrar var det en stor upplevelse att studera hans sätt att handskas med en gammal juridisk text. Man förnam hans spaningsglädje, när han följde döda mäns tankar i spåren eller ord och begrepp på deras vandringar genom tider och länder. Liksom en guldsmed kan hålla upp ett gammalt smycke mot ljuset för att låta detta bryta sig i dess olika facetter, älskade Olin att analysera en gammal lagterm och sätta in den i dess historiska sammanhang. Många tider, även mycket avlägsna, bodde i hans bröst, och i samvaro med honom erfor man en stark känsla av det förflutnas närhet. Åter dallrade spjuten i Clontarfs slag och skeppen styrde på nytt mot Hjörungavåg. Alldeles särskilt kände sig emellertid Olin dragen till vår rättshistorias mest vördnadsbjudande urkunder, de gammalsvenska lagar i vilkas hägn under så många släktled åkern såddes, säden skars och brödet kom på bondens bord. Studiet av Stiernhööks stundom mycket svårtolkade latinska kommentarer till dessa lagtexter fångade sålunda i hög grad Olins intresse. Med den samvetsgrannhet, som utmärkte Olin i allt, kunde man emellertid även finna honom försänkt i meditationer över Karl XI:s latinska kungatitel i den tillägnan till monarken, varmed Stiernhööks bok inledes. Även den historiska analysen och den korrekta översättningen av denna titels olika element voro uppgifter som icke fingo vårdslösas. På så sätt kunde man få höra Olin ingående förklara varför alla Wittelsbachar förde titelnComes Palatinus Rherii eller Pfalzgraf bei Rhein, en 102 gustav och carin olin in memoriam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=