nivån ute i församlingarna och på UD:s rättsavdelning, med betoning också av den byråkratiska acceptans som visades av de flesta präster. De präster som hyllade byråkratiska ideal och med entusiasm tilllämpade Nürnberglagarna band andra föreskrifter synes ha varit färre, men är möjliga att observera. För många svenska medborgare präglades bilden av Svenska kyrkan av deas vardagskontakter med kyrkan i ärenden som folkbokföring och hindersprövning. Som ett exempel på vardagslivets kyrkohistoria (Alltagsgeschichte) är denna undersökning av stort kyrkohistoriskt intresse. Jag söker visa hur Svenska kyrkans utförande av sina statliga uppgifter bestämdes av svensk regeringspolitik, tillämpad genom beslut på statligt administrativ nivå. Den vanliga människans möte med Svenska kyrkan på pastorsexpeditionerna blev därför i påtaglig utsträckning ett möte med en statskyrka. Förhållandet kastar nytt ljus över judarnas situation i Sverige under - och-talen, men också över frågan om Svenska kyrkans agerande under samma tid. Det fanns protesterande röster som Albert Lysander, men kyrkan var ofta – i detta fall av gällande svensk lag – bunden att agera på statens villkor, också när dessa uppenbart stred mot kyrkans eget budskap. Någon möjlighet till politisk protest såg man inte. Lagen var ju dessutom antagen, eller vidmakthölls i varje fall, i demokratisk ordning. Varken riksdagspräster eller kyrkligt engagerade lekmän tog något initiativ till lagändring.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=