Det skulle ha inneburit att människan hävdat en i förhållande till Gud självständig position. En sådan konkurrenssituation var otänkbar. Wolff skriver förklarande: Christan Wolffs syntes av de väsensmetafysiska lärorna markerade såväl zenit som slut på en mycket lång epok i vetenskapshistorien. De vetenskapsmän, framför allt jurister och filosofer, som därefter fortsatte att verka i enlighet med den väsensmetafysiska vetenskapssynen kan i jämförelse med Wolff inte beskrivas som annat än epigoner. De varken fördjupade eller tillförde något nytt till den sedan sekler vedertagna uppfattningen om Gud som “den förste orörlige röraren” och alltings mått. Upplysningen förebådade en annan ordning. Istället för att hävda att människan var hänvisad till den gudomliga försynen, framhöll företrädarna för den under -talet alltmer framträdande kritiken av metafysikens läror, att människan var myndig att själv gestalta och förverkliga sina på egen hand uppställda mål. Immanuel Kants så kallade kopernikanska vändning inom kunskapsteorin ledde till det definitiva slutet på den långa väsensmetafysiska traditionen.82 Den yttersta konsekvensen av Kants “Revolution des Denkens” bestod i att tro och vetande, religion och vetenskap gick Och härav framgår skillnaden mellan Guds förstånd och människans själ, ja överhuvudtaget alla från honom skilda ting, som är begåvade med ett förstånd. Ty Gud vet allt som är möjligt, människan blott något. Gud vet allt tydligt, för människan däremot är mycket otydligt, ja till och med dunkelt. Gud vet allt direkt; människan däremot får kunskap om det ena efter det andra (d.v.s. successivt). Och således är människans förstånd en delvis tydlig föreställning om vissa ting som följer på varandra: följaktligen är det mänskliga förståndet ändligt.81 81 Wolff, Deutsche Metaphysik, s 956. 82 Se Peterson, Claes, In Richtung einer praktischen Rechtswissenschaft: Das Verhältnis zwischen Theorie und Praxis um die Jahrhundertwende 1700-1800, i Juristen im Ostseeraum, utg. Jörn Eckert m.fl, Frankfurt am Main 2007, s. 161-171. Slutet på väsensmetafysiken: Kant och Schelling
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=