Demonstrationen är således karakteristisk även för tänkandets väg och följaktligen är tingens ordning och tankarnas ordning analoga. Tankarna följer efter varandra som länkarna i en kedja och varje tanke måste ha en tillräcklig grund: En sådan obruten serie av tankar, där alla tankar hakar i varandra som länkarna i en kedja och således har en tillräcklig grund, utgör en garanti för att det tänkta är en sann avbildning av väsendena eller sanningen. Förklaringen till att förnuftet måste utveckla en säker metodik för att nå kunskap om tinget i sig låg, enligt de väsensmetafysiska lärorna, i människans skröplighet och bristfälliga kunskapsförmåga. I förhållande till väsensvärldens perfektion utgjorde den tids- och rumsbundna tillvaron, som blev straffet för arvssynden, ett bristfenomen. På samma gång som denna bristfällighet uttrycker sig i förnuftets underordnade mottagarställning utgör bristfälligheten drivkraften i kunskapsprocessen: förnuftet strävar ständigt efter att i kunskapen få del i den gudomliga försyn som styr skeendet i världen. Demonstrationen eller induktionen är den metod som förnuftet måste välja som en kompensation för sin bristfälliga kunskapsförmåga, d.v.s. att förnuftet inte omedelbart och i ett sammanhang kan inse orsakssammanhangen i världen. Förnuftets handlingsutrymme var således länkat till en i varat inneboende ordning, vilket i sin tur omöjliggjorde antagandet om en fri vilja, som gav människan kraft att på egen hand gestalta sin tillvaro. Förutom att det skulle ha stått i strid med väsensmetafysikens grundläggande förutsättning, att det är väsendet som ger kunskapen dess filosofiskt nödvändiga enhet, så skulle det även ha uppfattats som en hädelse att förläna förnuftet en sådan egenskap. Slutsatserna tjänar nämligen till att vi begriper att en tanke alltid följer ur en annan tanke i en obruten serie, och att man på så sätt kan påvisa grunden till alla tankar /…/.80 80 Wolff, Deutsche Metaphysik, § 341.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=